Hur vi producerar och konsumerar mat påverkar alla de tre dimensioner som är nödvändiga för en hållbar utveckling: den miljömässiga, den sociala och den ekonomiska. En omställning av livsmedelssystemet är en förutsättning för att nå FN:s globala hållbarhetsmål, de nationella miljömålen och folkhälsomålen.  

Ulf Sonesson är forsknings-och affärsutvecklare på RISE. Enligt honom finns det två tydliga målkonflikter när det gäller omställningen som är viktiga att förhålla sig till. Den första gäller produktionen av livsmedel: 

– Allt fler jordbruks- och livsmedelsaktörer anstränger sig verkligen för att minska sin klimatpåverkan. Ska det lyckas fullt ut, till exempel genom att skörda mer, att få ut mer mat av varje kvadratmeter så står det tyvärr i konflikt med den biologiska mångfalden och skyddandet av natur, säger Ulf Sonesson. 

Olika grödor odlas tillsammans 

– På längre sikt kanske inte konflikten blir lika tydlig. Men det kräver i så fall att vi utvecklar produktionsmetoder som skapar en mycket större variation i odlingslandskapet, till exempel genom att olika grödor odlas tillsammans på samma fält. För att det ska bli möjligt behöver vi lära oss mer om hur olika grödors utveckling kan förutses och styras. 

Den andra stora målkonflikten rör oss konsumenter och står mellan utbudet av mat i butikerna och vad vi mår bra av att äta. 

– Globalt sett har ett ökat välstånd initialt bidragit till att vi äter bättre när svält bekämpas. Men ganska snabbt innebär ett ökat välstånd att kosten försämras. Mer snabbmat, socker och fett. Den andra trenden är den vegetariska och veganska kosten. Den är klimateffektiv, men kräver mer kunskap hos konsumenten för att ge all näring du behöver. 

Minskad mängd kemiska bekämpningsmedel 

Den livsmedelsaktör som vill undvika blindskären kan använda sig av RISE´s vägledning. Första steget kan, enligt Ulf Sonesson, vara att skaffa sig tillräckligt med kunskap för att bestämma sig för om det är konventionellt eller ekologiskt jordbruk man ska satsa på. För spannmålsodling ger till exempel det konventionella jordbruket bättre prestanda för många miljöaspekter jämfört med det ekologiska jordbruket. 

– Det går att utveckla spannmålsodlingen i mer ekosystemvänlig riktning genom att minska användningen av kemiska bekämpningsmedel med hjälp av sensorer, AI och precisionsjordbruk. Genom att ge en liten dusch exakt där ett ogräs finns istället för att spruta en hel yta kan användningen av bekämpningsmedel minskas med upp till 90 procent. 

Att ersätta dagens stora m​​askiner med flera små autonoma fordon kan i framtiden leda till ett mer varierat odlingslandskap samtidigt som lönsamheten kan öka, tror Ulf Sonesson.

Resultatet: Projekt som skapar ekonomiska drivkrafter att ställa om 

För att väga in alla aspekter arbetar RISE tvärdisciplinärt. Resultatet blir projekt som skapar ekonomiska drivkrafter för hållbarhet. Sonesson exemplifierar med ett projekt som syftar till att minska en stor aktörs klimatpåverkan i takt med målsättningen i Parisavtalet. RISE bidrar med livscykelanalyser och andra beräkningsunderlag för att kvantifiera aktörens framtida produktionssystem. I nästa steg görs en produkt- och konceptutveckling för att skapa mervärden som konsumenter vill betala för. 

– Jag brukar säga att vi är en guide i omställningsdjungeln. Det går att bygga framtidens livsmedelssystem på dagens kunskap. Men vi måste lära oss att använda kunskapen smartare. Här är delar av kött- och mejeribranschen föregångare. Många företag inom den sektorn ser i dag omställningen som en affärsmöjlighet. 

Med en omsättning på 200 miljarder kronor och 55 000 personer sysselsatta är livsmedelsindustrin landets tredje största industrigren. Inom sektorn finns omkring 4600 förädlande företag och bara 650 av dem har fler än tio anställda. Det är alltså en viktig sektor där alla förändringar kan få genomslag på samhället i stort. 

Som forsknings- och affärsutvecklare på RISE arbetar Charlotte Eklund-Jonsson med att bygga nätverk och system som underlättar för innovationer och hållbar utveckling. Ett av målen är att nå samverkan genom hela värdekedjan från jord till bord – från primärproduktion, via förädling av produkterna och vidare till försäljning i handel eller på restaurang. 

– Alla vi talar med ser fördelarna med samverkan och innovation, men det finns så klart hinder på vägen. Det är inte alltid självklart för en företagare att prata innovationer med sin leverantör eller kund. De är vana att vara varandras motparter och nu ska de plötsligt samarbeta, säger Charlotte Eklund-Jonsson. 

– Ska man ta fram helt nya affärs- och samarbetsmodeller är det fördelaktigt att ha med en oberoende part. Här kan vi på RISE hjälpa till med både facilitering eller koordinering och vår expertis. 

Ökad kunskap om innovation 

Inom centrumsatsningen FINEST utvecklar Chalmers, Uppsala universitet och RISE kunskap om innovation i livsmedelssektorn tillsammans med en mängd företag i livsmedelskedjan. Projektet inleddes 2020 och löper över fyra år. Något som projektet vill adressera är att risker och möjligheter ser olika ut för olika aktörer. Charlotte Eklund-Jonsson tar ett exempel: 

– Om en företagare vill starta bönodling eller ta fram en ny produkt baserad på bönor så ligger ofta hela risken hos det enskilda företaget eftersom handeln kan säga ”sorry den sålde inte, kom igen när du har en ny produkt”. Här kan värdekedjan hjälpa varandra. 

Investeringar måste förankras 

Inköp av redskap är ett annat exempel. En jordbrukare som funderar på att investera i en ny skördetröska för att odla helt nya grödor behöver försäkra sig om att andra aktörer är villiga att förädla och sälja produkten vidare. 

Den framgång som FINEST vill bidra till mäts i ekonomiska termer, men också utifrån hållbarhetsaspekter. 

– Det är inte bara klimat, bara hälsa, bara biologisk mångfald. Det är allt samtidigt. Och just därför behöver vi få med många olika aktörer som kan bidra med sina kompetenser. Både för att framtidssäkra sina specifika verksamheter, men också för att vara med och ta ansvar för en mer hållbar värld. 

Charlotte Eklund-Jonsson betonar att den kunskap som aktörerna i värdekedjan bidrar med kompletterar den expertis som RISE med partners står för. Att få veta hur det praktiskt går till på en odling, i en fabrik eller i en affär är nödvändigt att ta hänsyn till när nya modeller för samverkan ska ta sin form. Alla behövs. 

Att våga testa mer i ett tidigt skede är en viktig erfarenhet som Charlotte Eklund-Jonsson och hennes kollegor på RISE dragit så här långt i FINEST-projektet. 

– Vi behöver gå fortare fram. Det finns en otålighet hos industrin som vi behöver svara upp emot. Otåligheten är ett symptom på att de vill vara med och göra skillnad. De vill utveckla goda och hållbara produkter som alla konsumenter kan och vill äta. Jag blir varm i hjärtat av den ambitionen.

Jordbrukssektorn står för ungefär 15 procent av Sveriges totala utsläpp av växthusgaser. Framför allt består utsläppen av metan och lustgas från djurens fodersmältning, gödselhantering och kväveomvandling i mark.

Björn Ringselle är forskare på RISE med inriktning på bland annat växtproduktion, växtskydd och biologisk mångfald. Han betonar vikten av att öka den inhemska produktionen istället för att vi förlitar oss på import av mat, foder, energi och andra insatsvaror, som gödsel.

– Producerar vi själva har vi större möjligheter att göra det miljösmart och med spårbarhet samtidigt som samhället på ett bättre sätt kan hantera krig och andra störningar i leveranskedjorna. Svenska gårdar kan till exempel producera sin egen energi och gödsel, säger Björn Ringselle.

Social hållbarhet viktig aspekt

För att skapa ett hållbart jordbruk behöver hänsyn tas till minst tre hållbarhetsaspekter: miljömässig, ekonomisk och social. Den sociala hållbarheten omfattar bland annat målet om fler arbetstillfällen på landsbygden samt fokus på bättre arbetsmiljö och god djurhälsa.

Björn Ringselle poängterar att det finns saker att göra på gårdsnivå som kan gynna både klimat och lönsamhet, men att åtgärderna ofta kräver svåra avvägningar.

– De kan ge stor miljönytta, men tar tid och pengar att utföra. Den låga lönsamheten inom jordbruket är i många fall en bromskloss för att gå över till mer miljövänlig teknik och metodik.

Svensk naturbetesmark och vall bidrar till ökad biodiversitet

Ett typexempel är foder, där importerat foder (som soja) är kopplat till miljöförstöring, medan svensk naturbetesmark och vall – det vill säga gräs och baljväxter – kan bidra till kolinlagring och ökad biodiversitet.

Just nu pågår flera projekt för teknik- och metodutveckling, med målet att göra det enklare och billigare att använda sig av betande djur, bland annat med hjälp av virtuella stängsel. Det pågår också utvecklingsarbetet att höja lönsamheten i vallproduktionen. Detta genom att hitta alternativa användningsområden för vallen, till exempel ersättningsprodukter till det sojabaserade proteinfoder som idag ges till grisar och fjäderfä, etanol, bioolja och biogas.

– Betande djur som mår bra och är friska ger god avkastning och lägre klimatpåverkan, säger Björn Ringselle.

Det svenska jordbruket är i dag fossilfritt till 25 procent. Inom ramen för regeringsinitiativet Fossilfritt Sverige har LRF (Lantbrukarnas Riksförbund) antagit målsättningen att det svenska lantbruket ska vara fossilfritt till år 2030.

Maskiner som drivs av förnybara bränslen 

Omställningen kräver bland annat investeringar i nya arbetsmaskiner som drivs av förnybara bränslen och så småningom av el. Med tanke på det höga priset på diesel kan det bli ett ekonomiskt incitament för den som ska ställa om, anser Björn Ringselle. 

Anna-Karin Karlsson är projektledare på RISE och i den nationella centrumbildningen SustAinimal. Hon ser ett ökat intresse för de livsmedelsproducerande djurens framtida roll i ett mer motståndskraftigt, hållbart och lönsamt livsmedelssystem.

– Sverige är ett avlångt land och förutsättningarna för livsmedelsproduktion ser väldigt olika ut när det gäller klimat, vilken mark som finns och vilka grödor som kan odlas. Mängden jordbruksmark och naturbetesmark har minskat och arter, som bara trivs på naturbetesmark, riskerar att gå förlorade. Det är bara betande djur som kan hålla naturbetesmarkerna levande, säger Anna-Karin Karlsson. 

SustAinimal ska undersöka vad som kan vara relevanta lösningar för livsmedelsförsörjning i olika regioner i Sverige och vilken förmåga livsmedelssystemet har att leverera livsmedel och ekosystemtjänster om något oförutsett händer, som extremväder eller kriser.

– Den som har en affärsidé eller vill få ytterligare inspiration kan kontakta mig eller någon av mina kollegor på RISE, vi är ju både ett forskningsinstitut och en affärspartner. Vi hjälper gärna till med både utveckling och testning av teknik för att bidra till fler hållbara gårdar, säger Björn Ringselle.

Hur vi använder plast behöver förändras. Engångsplast kan idag få stora konsekvenser för djur och natur när det blir till skräp. Och mycket skräp blir det – ungefär 85 procent av det marina skräpet i EU består av plast.  

Jordbruket kan komplettera skogen för plastsubstitut. Därför är behovet av alternativ till plast stort. En tänkbar och beprövad ersättare är träfiber från skogen, men i dag är konkurrensen om den råvara som skogen ger stor, och priset är relativt högt. Kan det istället finnas restströmmar som går att göra material av, som växer förhållandevis snabbt och som dessutom är en billig råvara som annars skulle gå förlorad?

Svaret kan finnas i jordbruket, en stor näring med flera olika outnyttjade restströmmar, exempelvis från grödor som sockerbetor, vetekli, havreskal och vass. I dag används en del som djurfoder, men mycket bränns eller slängs. I många fall kan dessa fungera minst lika bra som träfiber att tillverka nya material av.  

– Ett exempel är äppelmusterier, som har massor av skal som slängs men som kan bli till veganläder. Det finns även internationella exempel där rester från majsproduktion blir till barriärmaterial för förpackningar, säger Juhanes Aydin, enhetschef på RISE. 

Ölframställning kan ge råvara till flera olika material  

I vissa fall handlar det om att använda resten som den är, men oftast behövs bearbetning och raffinering för att få ut olika fraktioner som fibrer, kolhydrater, fetter och proteiner. De blir i sin tur byggelement för nya material som fungerar som exempelvis förpackningar.  

– Bryggerier får mycket drav (en biprodukt vid ölframställning) över i sina processer, där tittar vi på vad man mer kan få ut av resterna. Vad man kan extrahera i form av fibrer eller proteiner indikerar i sin tur vad man kan göra för typ av material, säger Juhanes Aydin. 

Att jordbrukets olika sidoströmmar innehåller mer än bara fiber, gör dem mångsidiga och attraktiva som råmaterial i förpackningar.  

– Materialet har olika karaktär beroende på vad det är för något, det är stora skillnader i egenskaper och det behövs – det är inte alltid vatten som förpackningen ska vara en barriär mot, det kan vara saker som olja eller syrgas. Det ställer olika krav och då är det viktigt att ha tillgång till material med olika egenskaper, säger Juhanes Aydin, som även nämner den estetiska aspekten som viktig –  om en förpackning är gjord av havreskal vill man ofta att det ska synas, inte minst i marknadsföringssyfte. 

– Jag är helt säker på att det kommer att finnas en stor efterfrågan på produkter av dessa material. Inte minst när det gäller förpackningar för mat från livsmedelsbutiker eller restauranger. Det finns ingen anledning att välja trä framför material från jordbruket, säger Juhanes Aydin. 

Mycket kvar att göra – men expertisen finns 

Olika verksamheter behöver hitta sitt användningsområde och modell och använder då RISE:s experter på olika sätt:  

– Vi testar hur man kan extrahera olika komponenter och få rätt egenskaper, hjälper till med prototyper, titta på hur det här kan fungera i en befintlig process, gör livscykelanalyser och ser över affärsmodeller och lönsamhet, säger Juhanes Aydin.  

Sveriges fokus på träfiber har gjort att det än så länge inte finns en upparbetad kedja för att ta vara på jordbrukets rester på ett effektivt sätt. 

– I Tyskland och Holland är dessa restströmmar mycket mer utnyttjade. Där åker exempelvis tillverkare av veganläder runt och plockar upp materialet från olika jordbrukare och förädlar det sedan, säger Juhanes Aydin.

Olika arter av gräs och baljväxter, så kallade vallväxter, odlas idag på nästan hälften av Sveriges åkerareal. Men i takt med att antalet kor och får minskat, kan vi idag inte ta tillvara de mängder som produceras. 

– Det är problematiskt ur flera perspektiv. Lönsamheten för våra bönder, biologisk mångfald, resursutnyttjande… säger Pär-Johan Lööf. 

Söker nya sätt att dra nytt av växternas potential 

Därför söker Lantmännen efter nya sätt att dra nytta av växternas potential. Just vallväxter är viktiga ur ett så kallat växtföljdsperspektiv och för mångfalden i landskapet. 

– I ett hållbart jordbruk måste man variera grödorna för att uppnå maximal produktivitet och hållbarhet. Man behöver mixa vår- och höstsådd med fleråriga grödor för att få till en miljö där ogräs och skadeinsekter inte kan anpassa sig och göra skada, säger Pär-Johan Lööf. 

Därför startades projektet med vallväxter, som bedrivs tillsammans med RISE, med praktiska försök på labb och på testanläggningen på Sötåsens naturbruksgymnasium i Västergötland. Sedan tidigare finns kunskap och metodik för att göra etanol, bioolja och biogas från fibrerna i vallväxter. Nu pågår sedan ett par år försök för att med hjälp av en skruvpress skilja proteinet i växterna från fibrerna – innan dessa blir bränsle.  

Genom att pressa ur proteinet får man en råvara som kan ges till grisar och höns - djur som annars inte kan tillgodogöra sig proteinet i växterna. 

– Deras magar kan inte bryta ner gräs och baljväxter på samma sätt som idisslande kor och får. Däremot kan de tillgodogöra sig proteinet om det först utvinns ur växterna. 

Ny typ av inhemsk foderråvara 

Den här utvinningen kan komma att ge en ny typ av inhemsk foderråvara – och i förlängningen till och med ett nytt livsmedel för människor. 

– Idag användes en hel del importerade proteinråvaror vilket innebär hållbarhetsutmaningar. Vi är också beroende av protein som odlas väldigt långt borta och därmed känsliga för världsmarknadspriser, störningar och oro i omvärlden, säger Pär-Johan Lööf. 

– Att istället skapa en egen, närliggande produktion av proteiner till våra livsmedelsproducerande djur har därför mängder av fördelar, särskilt i det läge världen är nu. Det kanske går att göra proteinpulver även till människor i framtiden.  

RISE är mångårig partner åt Lantmännen och agerar experter, främst på processteknik inom projektet med vallväxter. 

– Det är fantastiskt att ha med RISE som partner. De är inte bara duktiga på tekniken, utan också på samverkan för att få in expertis, både internt och externt. Därtill är de drivna projektledare som jobbar fokuserat på ett sätt som man uppskattar i industrin, säger Pär-Johan Lööf. 

– Och så vet de hur och var man söker pengar, både i Sverige och inom EU. 

Andelen protein som utvinns centralt  

Nu arbetar Lantmännen och RISE vidare med att göra projektet kommersiellt gångbart. Fortfarande finns flera frågor att lösa. Som transportfrågan – hur man får fodret från produktionsenheten till platsen där djuren finns. Och: 

– Den viktigaste faktorn för om vi ska bli framgångsrika är det så kallade utbytet, dvs hur stor andel protein vi lyckas extrahera ur råvaran. Blir andelen för låg håller inte vårt business case. Där handlar det om allt från metodik till vilken växtart som lämpar sig bäst.