Sveriges roll som exportnation är helt beroende av sjöfarten. Över 95 procent av den svenska varuhandeln sker via hamnarna – och mycket talar för att en stor del av dagens transporter på landets vägar kommer att flyttas till järnvägen och sjön. Det ställer krav på ökad hållbarhet både inom sjöfarten, järnvägssystemet och hamnen.

Stärker små och medelstora hamnars innovationsförmåga

RISE har sedan 2020 drivit projektet ”I.Hamn”, vars mål är att stärka små och medelstora svenska hamnars innovationsförmåga genom att underlätta för samverkan och utveckling inom områdena digitalisering, elektrifiering och automatisering. Utifrån det arbetet har RISE formulerat konceptet ”Den hållbara hamnen”.

– En hållbar hamn behöver adressera tre olika typer av noder; en med dess naturliga fokus på att utgöra en transportnod, en annan för den potentiella rollen att utgöra en energinod och en tredje för att också utgöra en informations-/digital nod. Alla dessa dimensioner är viktiga för att vi ska kunna få en grönare sjöfart, menar Sandra Haraldson, seniorforskare vid RISE och konceptutvecklare för Den hållbara hamnen samt projektledare för I.hamn.

Enkelt uttryckt kan man säga att alla nodbegreppen handlar om att se hamnen som en hubb i ett större nätverk. Transporterna slutar sällan i hamnen, gods hämtas av lastbilar, tåg eller fartyg. En viktig utmaning för hamnen som transportnod är att få alla involverade transportslag att samverka.

Kapar onödiga förseningar med optimala förberedelser

Även om ett fartyg meddelar sin ankomst på ett bra sätt uppstår problem om hamnen inte förberett sig på ett optimalt sätt för såväl internhantering som för vidare transport. Det skapar onödiga förseningar i hela transportkedjan.

Mikael Lind säger att hamnen har blivit ett viktigt affärskluster som består av allt fler parter.

– Det investeras närmare 20 miljarder i svenskt hamnsystem i dag. För att den investeringen ska bli lönsam krävs det en ökad kunskap om hur hamnen ska kunna betjäna varje transportslag så effektivt det går samtidigt som operationerna i hamnen ska bedrivas så hållbart som möjligt.

Ett fördjupat samarbete mellan energibolag och hamnar är exempel på när digitaliseringen måste vara med för att kunna samordna distribution och lagring av energi men också för att planera och möjliggöra energieffektiva operationer.

Redan i dag märks en ökad efterfrågan på elförsörjning och laddmöjligheter. Både från fartyg och lastbilar.

– De flesta hamnar kan inte svara upp mot de kraven. Här behöver infrastrukturen utvecklas så att elen räcker både till transporter och till invånarna i den stad som berörs, säger Mikael Lind.

Det uppkopplade godset en spännande lösning

Det uppkopplade godset är en ny typ av lösning som Mikael Lind tror mycket på. Med hjälp av uppkopplade sensorer kan rederierna följa sitt gods på färden och veta vilken plats det befinner sig på men också kunna kontrollera andra viktiga parametrar, till exempel vilken temperatur godset utsätts för, om någon öppnat containern där godset befinner sig och så vidare.

– Det är en revolutionerande teknik. Just den uppkopplade containern innebär att vi kan få information om containerns geografiska placering och hur den hanteras när den passerar genom olika transportnoder och hanteras av olika transportslag.

Ett annat exempel är när fler fartyg ankommer till hamnen samtidigt och några får vänta tills de kan komma till kaj. Detta innebär onödigt stora emissioner då dessa väntande fartyg kunnat köra långsammare för att komma till hamnen. Många jobbar för att fartyg ska anlända till hamnen just-in-time, till exempel genom att fokusera på sjöfartens gröna korridorer och genom synkronisering på virtuella grunder snarare än fysiska grunder.

– Den hållbara hamnen adresserar FN’s hållbarhetsmål genom att använda dessa som måttstock för verksamheten. Genom att fokusera på såväl hamnens interna operationer, hur hamnen bäst betjänar sina besökare samt hamnens roll i sitt lokala och regionala sammanhang blir hamnen en integrerad del av det hållbara transportekosystemet, menar Sandra Haraldson.

Kraftsamling för den hållbara hamnen

Under första halvåret 2023 leder RISE förberedelsen för en kraftsamling för den hållbara hamnen, i ett förberedelseprojekt som stöds av Vinnova. Målet är att skapa ytterligare förutsättningar för det fortsatta arbetet med att öka innovationsförmågan i svenska hamnar. Projektet bygger vidare på tidigare projekt som finansierats via Lighthouse, Sveriges samverkansplattform för sjöfartsforskning och innovation.

– Vi arbetar bland annat med en sektoröverskridande systemdemonstratorer. Syftet med dessa är att söka svaret på frågan ”hur” för den resa som Sveriges hamnar kommer att behöva genomgå, vilken uttrycks genom den färdplan för den hållbara hamnen som nu utvecklas tillsammans med de svenska hamnarna, säger Sandra Haraldson.

Sverige är idag självförsörjande till ungefär 50 procent, en relativt låg siffra i jämförelse med exempelvis Finlands 80 procent. Att sikta på högre försörjningsförmåga är viktigt för att stärka vår resiliens (motståndskraft) i kriser som nu - men kan också vara ett sätt att bli mer effektiva, hållbara och hitta nya affärer i normaltid. 

Försörjningsförmågan viktig i hela livsmedelskedjan 

Att ha en hög försörjningsförmåga handlar om vad och hur vi odlar, skördar, hanterar, konserverar och lagrar livsmedelsråvarorna. Men även om hur vi förädlar, tillverkar, lagrar och transporterar maten som produceras. 

I normaltid utgör högre produktion här hemma en möjlighet att styra matproduktionen mot bättre hushållande med resurser, lägre klimatpåverkan och stabila arbetstillfällen - och inte minst en chans till ökad export av svenska kvalitetsvaror. 

Men en högre grad av självförsörjning ger också en stärkt resiliens vid olika typer av förändringar, som tillfällig brist på råvaror och insatsvaror, eller störningar i logistikkedjan vid kriser, beredskapslägen och ytterst i krig. 

– I den bästa av världar fungerar import- och exportsystemen även vid störningar, men om så inte är fallet behöver vi se till att vi har en försörjningsförmåga som klarar det som krävs i form av produktion och distribution. Och för att ha en god motståndskraft behövs hela livsmedelsnäringen, där både primärproduktionen och livsmedelsindustrin ingår, säger Birgitta Raaholt, senior forskare på RISE inom försörjningsberedskap och resurssmart tillverkningsteknik. 

Därför krävs att hela branschen är uppdaterad och förberedd. De olika aktörerna arbetar tillsammans med RISE – som fungerar som ett kunskapsnav – med allt från identifiering av ersättningsvaror, alternativ tillverkning av reservdelar, livsmedelssäkerhet vid störningar i ordinarie försörjningsled, hitta sätt att trygga driften vid störningar, riskanalyser (se faktaruta). 

För det handlar inte bara om vad vi producerar, utan även hur vi använder resurserna som krävs för att göra det. Resurseffektivitet är viktigt både när det gäller försörjningsförmåga och hållbarhet – hur vi använder resurserna på bästa sätt om det exempelvis är brist på energi och vatten. 

– Det går hand i hand med både resiliens- och hållbarhetsperspektiven, menar Birgitta Raaholt. 

En robust, hållbar och säker livsmedelsproduktion 

När det gäller vår förmåga att skonsamt producera säkra livsmedel, som ska klara lagring och transport, finns det flera fördelar med att använda ny teknik för framställning av mat. 

– Det kan handla om att man i högre grad kan ta vara på vissa grödor som man tidigare inte använt så mycket till livsmedelsförädling, utan mer till foder. Att hushålla med en resurs kan innebära att använda mer energismart teknik vid bakning och torkning. Och att det kan vara väl så klokt att använda ärtor på tallriken, istället för att göra mjöl av dem som sedan blir en produkt som ska efterlikna en korv, säger Birgitta Raaholt. 

Resiliens handlar om att vårt livsmedelssystem ska klara av att “det gungar lite”. Viss produktion är tåligare, menar Birgitta Raaholt och pekar på animalieproduktionen som ett exempel.  

– Våra djurbesättningar betar och finns kvar även om strömmen går. Samma sak med ett livsmedel som ägg, som klarar rumstemperatur bra även om strömmen går. Bland förädlade livsmedel finns UHT-behandlad mjölk och högpastöriserade, steriliserade eller torkade rätter.  

Men för att livsmedelsproduktionen ska rulla är man även beroende av en rad så kallade insatsvaror. I jordbruket handlar det om exempelvis utsäde, växtnäring, drivmedel och växtskydd.  

– Här kan vi se över den inhemska produktionen av exempelvis växtnäring. I livsmedelsförädlingen handlar det om produktionsberedskap och tillgången till råvaror, förpackningar, köldmedium... Men även kunna upprätthålla fungerande infrastruktur och att regelverk om säker mat och livsmedelshantering följs, säger Birgitta Raaholt.  

Moderna – och traditionella, lagringsmetoder krävs 

Både större och mindre aktörer inom livsmedelsnäringen arbetar idag med moderna lagringstekniker. Men även hushållen behöver kunna mer om hur man ser till att det finns en beredskap hemma och hur livsmedel kan göras hållbara och lagras på ett bra sätt. 

– Det behöver vi jobba mer med. I normaltid är det lätt att gå till affären och köpa det vi behöver, men även då behöver vi ha en hemberedskap. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har tryckt mycket på just detta, att alla som har möjlighet ska kunna klara sig i en vecka, säger Birgitta Raaholt. 

I nästa steg måste transport- och logistikkedjan fungera. Både för att varorna ska nå fram och som en del av livsmedelssäkerheten – det vill säga att maten ska kunna transporteras och lagras på ett bra sätt tills det kommer fram till den som ska äta det.  

– Om du har störningar som sätter systemet ur spel, så ställer det ytterligare krav på att kedjan är robust. Om du exempelvis inte har energi för att klara kylkedjan kan människor bli sjuka. Även förpackningar är nödvändiga för att man ska kunna lagra och bibehålla kvaliteten på livsmedel, liksom processer för pastörisering och torkning.  

Flexibel beredskap en väg 

De senaste årens globala pandemi har gett oss flera exempel på hur beredskap kan handla om förmågan att snabbt kunna ställa om produktionen för att få fram de viktigaste varorna. Ofta handlar det om samarbete mellan flera olika aktörer.  

– Ett koncept vi arbetar med, tillsammans med industrin, är flexibel beredskap. Det handlar om hur industriproduktionen i Sverige kan ställa om under en kris. Det kan vara saker som att ett antal företag tillsammans tar fram strategier för exempelvis tillverkning, som vi såg med munskydd under pandemin. Man kan tänka sig att det går att göra liknande lösningar i livsmedelsindustrin, säger Birgitta Raaholt.  

– Mycket vi gör fokuserar på produktionsomställningens tekniska lösningar och samverkansmodeller för flexibel beredskap. Det kan handla om att klara av service och underhåll, eller att tillverka reservdelar som behövs i livsmedelsindustrin. Men även strategier för lagring och för resurssmart tillverkning är nödvändiga delar i en resilient livsmedelsproduktion.