Amazon, Microsoft och Google står för omkring 70 procent av den europeiska molninfrastrukturmarknaden. Europeiska leverantörer ligger sammantaget runt 15 procent. Därför har regeringen beslutat om Sveriges första molnpolicy för offentlig förvaltning, med fokus på digitalt självbestämmande och minskad inlåsning. 

Digital infrastruktur till hela samhällen byggd av ett fåtal aktörer 

– Vi har byggt digital infrastruktur till hela samhällen ovanpå ett fåtal utländska plattformar när det kändes riskfritt. Nu lever vi i ett annat säkerhetsläge. När länder börjar använda teknik som påtryckningsmedel för att få igenom sina intressen dras vår digitala infrastruktur in i konflikten, säger Stefan Wendin och pekar på att amerikanska myndigheter kan begära ut data från leverantörer under amerikansk jurisdiktion även när informationen lagras i Europa.  

Samtidigt visar EU:s cybersäkerhetsbyrå ENISA:s hotbild på nära 4 900 analyserade incidenter i Europa under juli 2024 till juni 2025, där offentlig förvaltning var särskilt utsatt. 

Och ovanpå detta skärps vår egna lagstiftning. Cybersäkerhetslagen, implementeringen av EU:s datasäkerhetsdirekt NIS2 i svensk rätt, trädde i kraft den 15 januari 2026.  

– Allt från journalsystem till kommunala e-tjänster och betalsystem vilar på plattformar vi varken äger eller styr. Frågan är om skolan, äldreomsorgen och fastighetsbolaget kan fortsätta leverera om åtkomsten plötsligt försvinner? 

Digitalt självbestämmande handlar inte om protektionism, menar han, utan om att korrigera något vi redan styr över: hur offentlig sektor upphandlar. Offentlig sektor kan kräva öppna standarder, öppen källkod där det är rimligt, datalagring inom EU, interoperabilitet och verklig exit-möjlighet. Det ger svenska och europeiska aktörer en rättvis chans och minskar inlåsningen.

Sköld och motor på samma gång 

– Den som bygger egen kapacitet inom datacenter, beräkning och AI-infrastruktur bygger inte bara en sköld, utan också en motor. Kontroll över infrastrukturen är förutsättningen för att kunna bygga något eget ovanpå den, säger han. 

Det ekonomiska problemet är att värdet i dag ofta förädlas utanför Europa. När data, kapital och kundrelationer samlas hos utländska plattformar får europeiska bolag svårare att nå skala. Samma logik gäller energi. AI-träning och gigafabriker kräver inte bara el, utan planerbar effekt dygnet runt. Där har Norden ett ovanligt starkt kort genom vattenkraft och kärnkraft. 

– Risken är att vi säljer råvaran billigt och köper tillbaka den som förädlad beräkningskapacitet. Binder vi upp stora delar av fossilfri, planerbar effekt hos utländska molnjättar riskerar vi att finansiera den infrastruktur vi sedan själva måste köpa tillbaka. Det är inte fattigdom som hotar, utan allvarligt beroende, säger Stefan Wendin. 

Hans slutsats är att Sverige inte ska stänga dörren för utländska investeringar, men behandla fossilfri, planerbar el som en strategisk resurs. Större upplåtelser av svensk effekt till AI-infrastruktur bör ge Sverige del i det förädlade värdet: ägarandelar, reserverad beräkningskapacitet eller kapacitet för universitet, företag och samhällskritiska funktioner. 

Vad måste göras först? 

– Börja med förståelsen. Det handlar inte om att rita en karta, utan om att förstå vad vi faktiskt är beroende av. Man kan inte skydda det man inte förstår. Men förståelsen får inte bli en förevändning för att skjuta upp beslut. Tiden för fleråriga utredningar är sedan länge förbi, säger han. 

Därefter kommer datalagring och beräkningskapacitet för samhällskritiska tjänster. Nästa akuta lager är AI-modellerna och kompetensen att bygga dem. Den långsiktiga kapaciteten – gigafabriker, halvledare och kvantsäker kommunikation – måste byggas parallellt. 

Att modellagret är akut blev tydligt den i juni 2026, när Anthropic efter ett amerikanskt exportkontrolldirektiv uppgav att bolaget behövde stänga av sina mest avancerade modeller Fable 5 och Mythos 5 för alla kunder. Händelsen visar, enligt Stefan Wendin, att tillgång till ledande modeller inte kan behandlas som en vanlig marknadsfråga. 

– Tillgången till de mest kapabla modellerna kan stängas över en natt, av skäl vi varken kontrollerar eller får insyn i. Då handlar det om vem som får fortsätta arbeta över huvud taget, säger han. 

En annan risk är ojämlikhet. Organisationers produktivitet och handlingsförmåga kan i praktiken avgöras av vilken modell de har tillgång till. Därför måste kompetensen att bygga modeller spridas snabbt, inte låsas in hos ett fåtal aktörer. 

Kapitalet rör sig redan. EU:s InvestAI ska mobilisera omkring 200 miljarder euro till AI, varav 20 miljarder euro till AI-gigafabriker. Men Stefan Wendin varnar för att beroendet inte försvinner av sig självt om hårdvaran fortfarande bygger på icke-europeiska komponenter och om kompetensen saknas när fabrikerna står klara. 

Ingen löser det ensam 

Tre aktörer måste samverka: offentlig sektor, näringsliv och det så kallade innovationssystemet, alltså bryggan mellan akademin, de andra aktörerna och civilsamhället. Offentlig sektor har störst hävstång genom upphandling. Näringslivet behöver se suveränitet som en affärsmöjlighet, inte bara som regelbörda. Innovationssystemet, där RISE ingår, måste hålla ihop kedjan från forskning till färdig lösning. 

– Målet är handlingsfrihet: förmågan att välja, byta och fortsätta fungera även i kris. Det mest känsliga är nationellt, men skalan måste vara europeisk. Ingen enskild medlemsstat har muskler nog för gigafabriker och gemensam beräkningskraft, säger han. 

Pandemin visade hur snabbt samhällets beroenden kan bli synliga. När leveranskedjor bröts, verksamheter behövde ställa om och nya samarbeten uppstod saknades ofta en gemensam bild av vad beredskap faktiskt innebär – och vilka förmågor som krävs för att upprätthålla verksamheten när förutsättningarna förändras.

Sveriges första beredskapsstandard för krigsfara och krig

Sedan dess har det säkerhetspolitiska läget förändrats ytterligare. För företag, myndigheter och andra organisationer har frågor om robusthet, försörjningsförmåga och kontinuitet gått från att vara specialfrågor till att bli en del av kärnverksamheten.

Mot den bakgrunden tas nu Sveriges första nationella beredskapsstandard för krigsfara och krig fram. Syftet är att ge organisationer ett gemensamt ramverk för att bedöma och utveckla sin förmåga att fortsätta fungera även under mycket svåra förhållanden. RISE har deltagit i arbetet med att ta fram standarden.

– Det handlar ytterst om att kunna fortsätta leverera det man ska leverera även om det värsta skulle inträffa. En standard kan hjälpa till i det arbetet, säger Emma Mattisson, som varit med i framtagandet av standarden.

Sverige har redan standarder och arbetssätt för allt från informationssäkerhet till krisledning. Men när Svenska institutet för standarder samlade en arbetsgrupp för att ta fram en ny beredskapsstandard blev det tydligt att något saknades. Arbetsgruppen består av representanter från bland annat försvarssektorn, myndigheter, näringsliv och forskningsinstitut.

– Det finns många standarder som på olika sätt berör beredskap. Men just perspektivet krigsfara och krig täcks inte av de standarder som finns i dag. Där såg vi ett tydligt glapp, säger Emma Mattisson.

Målet är att därför att skapa ett gemensamt språk och en gemensam förståelse för vad som krävs för att en organisation ska kunna fortsätta leverera sitt uppdrag även under mycket svåra förhållanden.

Fyra grundläggande förmågor

En central del i standarden är fyra grundläggande förmågor: 

• ledningsförmåga,
• leveransförmåga,
• skyddsförmåga och
• reparationsförmåga. 

De handlar om organisationens förmåga att leda verksamheten, upprätthålla leveranser, skydda människor och resurser respektive återställa verksamheten efter störningar.

– Det handlar inte bara om att ha en plan i en pärm. Förmågorna måste faktiskt finnas på plats. Man behöver veta vad som är kritiskt, vilka resurser som krävs och hur verksamheten ska fungera om vissa delar skulle falla bort, säger Emma Mattisson.

Även om standarden är frivillig finns flera anledningar för företag och organisationer att börja förbereda sig redan nu. Ett viktigt skäl är att beredskapsförmåga sannolikt kommer att få större betydelse i upphandlingar och samarbeten framöver. Redan i dag deltar aktörer från bland annat försvarssektorn, myndigheter och offentlig verksamhet i arbetet med standarden.

Flera organisationer som deltar i arbetsgruppen säger att de ser framför sig att använda den här typen av krav i sina upphandlingar.

För företag kan det innebära att frågor som tidigare betraktats som interna beredskapsfrågor blir en del av affärsrelationerna. Förmågan att upprätthålla verksamheten, hantera störningar och fortsätta leverera kan alltså bli en faktor som vägs in när leverantörer utvärderas.

Mer ordning och reda ger större möjlighet att hantera oväntade händelser

Samtidigt finns det andra vinster att göra genom att börja arbeta med frågorna direkt.

– Ju mer ordning och reda man har i sina processer, leveranskedjor och ledningsstrukturer, desto bättre förutsättningar har man också att hantera oväntade händelser.

Det handlar då om att skapa en tydlig bild av verksamhetens viktigaste funktioner, förstå sina beroenden och identifiera vilka resurser som är kritiska för att kunna fortsätta leverera vid störningar.

Det svenska elnätet står inför två stora utmaningar. Den ena är en ständigt ökande efterfrågan från en industri och transportsektor som ställer om. Den andra, kanske ännu mer akuta, utmaningen är störningar från extremväder, cyberangrepp och geopolitisk instabilitet. När elnätet både ska växla upp i leveranskapacitet och bli mer motståndskraftigt kan ödrift fylla en viktig funktion.  

– I händelse av kris eller krig kommer förmodligen vårt elnät att påverkas. Om elnätet släcks ner helt och hållet kommer inte alla att kunna få hjälp direkt, utan då måste man ha lösningar för att starta upp utvalda, samhällsviktiga funktioner, säger Sara Skärhem, senior projektledare med fokus på totalförsvar på RISE. 

Så funkar ödrift 

Ödrift innebär att en byggnad eller ett elsystem kan fungera självständigt, frånkopplat det vanliga elnätet. En ö utgörs av någon form av energiproduktion (till exempel vattenkraft, solceller eller vindkraft) och energilagring (i form av batterier, vätgas eller värmelager). Hjärnan är ett styrsystem som i händelse av elnätsstörningar kan koppla bort ön från elnätet och starta upp ödriften.   

– Med tanke på den utveckling som vi ser inom energiområdet och vilka energislag som kommer att finnas tillgängliga, är det troligt att framtidens energiöar kommer att bli komplexa, resonerar Jenny Holgersson, senior projektledare och forskare inom stadens energiomställning på RISE, och fortsätter:   

– Det finns fördelar med att ha flera olika energiproduktionsenheter och att de stöttar upp varandra i systemet. Sedan blir energiöar, precis som samhället i stort, mer uppkopplade. Det är en aspekt som blir viktig att undersöka framåt, för att undvika situationer där ödriften slås ut redan innan den aktiveras. 

RISE studerar cybersäkerheten hos energiö i Ludvika 

Krafttanken i centrala Ludvika är ett konkret exempel på ödrift. Här finns en transformatorlåda stor som en container, utrustad med ett energilager, en växelriktare, transformator och ett styrsystem. Energilagret består av ett batteri som laddas med fossilfri energi från sol, vind och vatten. Om elnätet i Ludvika slås ut ska Krafttanken förse kommunens särskilt viktiga funktioner med el.  

– När vi kom i kontakt med Ludvika var det i syfte att studera energilagrets säkerhetsaspekter, och specifikt cybersäkerheten. Vi har bland annat gått ner på komponentnivå och tittat på utrustning, men förstås också på systemnivå för att se hur dessa kan hanteras, säger Sara Skärhem och fortsätter: 

– Vi har valt att studera Krafttanken eftersom det är ett avgränsat och moget case, men det vi lär oss om säkerhetsriskerna och potentiella antagonister kan appliceras på hela energisystemet. 

Ödrift som del av totalförsvaret 

Även Grums kommun har förberett för ödrift, med ett stort batterilager som i dagsläget används kommersiellt på balansmarknaden för elnätet (batterierna lagrar energi när produktionen är hög och priset lågt, och levererar energi när förbrukningen och priset är högt). Tanken är att batterilagret ska förse kommunala trygghetspunkter, såsom skolor, förskolor eller idrottshallar, med ström om elnätet slås ut. Vid trygghetspunkterna ska människor kunna värma sig, få information och möjlighet att laga mat. Detta syfte har även Krafttanken i Ludvika.   

RISE har tillsammans med Grums kommun undersökt hur deras batterilager kan förberedas för ödrift. I projektet har även möjligheten att koppla in förnybara energikällor utforskats.   

Att nyttja befintliga batterilager till ödrift, som Grums kommun planerar att göra, går i linje med Sveriges återuppbyggnad av totalförsvaret och EU:s krav på resiliens i energisystemet. Förutom att ödrift kan hålla i gång sjukhus och andra kritiska samhällsfunktioner vid kris eller krig, kan anslutna trygghetspunkter fungera som strategiska noder för informationsdelning.  

– Vi har ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge, och det finns en hotbild mot våra kraftnät. För att kunna försörja en lokal organisation med el och förnödenheter behöver man energi i olika former. Då är det en fördel att kunna köra ödrift på energiförsörjningen, konstaterar Jenny Holgersson.  

Beredskaps- och totalförsvarsaspekter i energisystemet 

– Det finns mycket kompetens inom energisystem på RISE, och det blir mer och mer naturligt att vi för in beredskaps- och totalförsvarsaspekter i arbetet tillsammans med energisektorn. Sektorn behöver fortsätta bygga sin beredskap, höja kunskapsnivån hos alla inblandade genom att öva på olika krisscenarion och samverka med både offentliga och privata aktörer. RISE står redo att sjösätta fler ödriftsprojekt och bygga vidare på erfarenheterna från Ludvika och Grums, säger Sara Skärhem.