Utblick och inblick från Water Market Europe 2026

Jag har gjort ett försök att återge konferensen i några sammanhållande punkter och reflektera över de viktigaste diskussionerna – med särskilt fokus på kopplingar till aktuella EU-strategier, lagstiftning och styrningsfrågor – samt några tankar om vad detta kan innebära i en svensk kontext.

1. Från miljöpolitik till systempolitik

En central insikt från konferensen är att vattenfrågor inte längre enbart behandlas som miljö- eller infrastrukturfunktioner. De håller på att bli en del av en bredare systempolitik, där vatten kopplas till klimat, resiliens, industriell konkurrenskraft och samhällssäkerhet.

Den kommande europeiska inriktningen kring Water Resilience Strategy illustrerar detta tydligt. Här positioneras vatten som en strategisk resurs i ett större systemperspektiv, där målet inte bara är att skydda vattenresurser utan att bygga robusta, adaptiva och datadrivna system. Digitalisering lyfts inte som ett stödverktyg – utan som en grundförutsättning för att överhuvudtaget kunna uppnå dessa mål.

För svensk del kan det därför vara aktuellt att ställa frågor kring hur vi ser på vatten: som sektor, eller som systembärare i samhällsomställningen?

2. Lagstiftning som drivkraft för digitalisering

Ett tydligt exempel på hur policy driver teknikutveckling är utvecklingen av Urban Wastewater Treatment Directive. De skärpta kraven – särskilt kring avancerad rening (mikroföroreningar) och mål om energineutralitet – skapar ett konkret tryck på verksamheter.

Det som blev tydligt i diskussionerna är att dessa krav i praktiken inte går att möta utan:

• bättre data
• mer avancerad styrning
• ökad användning av AI och digitala modeller

Det uppstår ett slags systemdilemma: ökade reningskrav driver upp energibehovet, samtidigt som energineutralitet krävs. Här framstår digitala lösningar som en nödvändig brygga mellan regulatoriska krav och operativ verklighet.

En viktig signal och insikt att ta med sig är att digitalisering i vattensektorn inte primärt drivs av innovation – utan av behov av compliance i relation till EU:s policies och direktiv. 

3. Data som styrningsfråga (inte IT-fråga)

En av de mest återkommande frågorna under konferensen rörde data. Men inte i teknisk mening, utan i termer av styrning, ansvar och tillit – såväl till data som sådan, som till tekniken som genererar/hanterar den till de organisationer och individer som delar och använder den.

Flera paneldeltagare betonade att de största hindren idag inte handlar om teknik, utan om frågor som:

• Vem äger data?
• Vem ansvarar för dess användning?
• Hur skapas incitament för att dela data?

Det fanns en tydlig samsyn om att frivilliga initiativ inte räcker. För att få till verklig datadelning krävs sannolikt tydligare styrning på EU-nivå, inklusive standardisering och gemensamma ramverk.

En särskilt intressant poäng var att interoperabilitet inte kan “läggas på i efterhand”. För att data ska kunna delas och återanvändas på ett effektivt sätt behöver den produceras enligt gemensamma standarder från början. Något som gör att fokus skiftas från tekniska lösningar till institutionell design och överenskommelser mellan parter. 

4. Fragmentering – den stora systemrisken

Ett återkommande tema var risken för fragmentering, både mellan länder och inom sektorer. Om varje land – eller till och med varje organisation – utvecklar egna lösningar, standarder och datamodeller, riskerar Europa att förlora både tid och investeringskraft.

Detta lyftes inte bara som ett tekniskt problem, utan som ett strategiskt hot:

• Svårigheter att skala lösningar
• Begränsad investerbarhet
• Förlorad innovationskraft

Samtidigt finns här en tydlig möjlighet: att bygga gemensamma europeiska ramverk (t.ex. dataspaces) som möjliggör både interoperabilitet och lokal anpassning.

För Sverige, med en stark tradition av självständiga VA-aktörer, kan detta bli en särskilt relevant utmaning.

5. Offentlig sektor i en ny roll

En annan tydlig slutsats är att offentlig sektor förväntas ta en mer aktiv och styrande roll framöver. Inte bara som regulator, utan som:

• standard­sättare
• möjliggörare av datadelning
• samordnare av ekosystem

Det framkom också att många av de mest kritiska förändringarna – särskilt kring data och samverkan – sannolikt inte kommer ske utan:

• tydligare krav
• ekonomiska incitament
• gemensamma mål

Detta innebär ett skifte från projektbaserade initiativ till mer långsiktiga infrastrukturer och program. Här behöver Sverige ta en aktiv roll och vara med i utveckling och etablering av en sådan infrastruktur. 

6. Kopplingen till investering och finansiering

En aspekt som kanske inte alltid lyfts i tekniska diskussioner är hur starkt policy, data och investering hänger ihop. Detta var något som belystes på ett bra och tydligt sätt i programpunkten på temat ”The investor perspective: Making digital water projects investable”, som hölls av Alexandra Themistocli, Head of Sustainability DACH från Skandinaviska Enskilda Banken (SEB)

Från investerarperspektivet är det tydligt att vattenprojekt ofta uppfattas som:

• komplexa
• fragmenterade
• svåra att utvärdera

Här blir digitalisering och data nyckel – inte bara för driftoptimering, utan för att:

• skapa transparens
• visa på mätbara effekter
• minska risk

Detta pekar mot att framtidens vattenprojekt i allt högre grad behöver översättas från tekniska lösningar till finansiella narrativ. 

Det var uppfriskande att få ta del av Alexandra Themistocli take på dessa frågor. 

7. Några reflektioner för svensk kontext

Sammanfattningsvis väcker konferensen flera frågor som är relevanta att diskutera vidare i svenska sammanhang:

• Hur förhåller vi oss till behovet av gemensamma data­standarder och datadelning inom vattenområdet?
• Är våra nuvarande styrmodeller tillräckliga för att hantera mer systemiska utmaningar?
• Hur kan vi undvika att fastna i fragmenterade lösningar?
• Vilken roll vill och bör svenska aktörer spela i utvecklingen av europeiska initiativ, så som utvecklingen av dataspaces för vatten- och VA-data?

Jag ser en tydlig koppling till pågående internationella (inom EU) initiativ kring digitalisering och datainfrastruktur i vattensektorn och de frågor vi fokuserar på inom Svenska Vattendatalabbet SVADA. Flera av de frågor som diskuterades ligger mycket nära de utmaningar vi själva identifierat som centrala för vårt omställningslabb. 

Även om SVADA är ett omställningslabb med mycket vilja och höga ambitioner, som också innefattar viktiga aktörer i VA-sektorns innovationsekosystem, är det trots allt ”bara” ett treårigt projekt med begränsat handlingsutrymme. Frågan är därför hur vi säkerställer att vi kan hitta formerna så att SVADA i en såväl nationell som internationell kontext kan bidra i att identifiera svar och lösningar på frågorna listade ovan. 

Avslutande reflektion

Det kanske mest slående intrycket från konferensen är att omställningen i vattensektorn inte längre primärt handlar om att införa ny teknik. Den handlar om att bygga nya strukturer för samarbete, data och styrning.

Tekniken finns i stor utsträckning redan. Det som saknas är gemensamma ramverk, incitament och riktning som bryter silos, minskar fragmentering och skapar förutsättningar för effektiv delning och återanvändning av data.

Detta gör också att policy, strategi och lagstiftning kommer att spela en avgörande roll de kommande åren – inte som begränsningar, utan som möjliggörare för transformation.