Utgångspunkten för sociala investeringar är att identifiera en samhällsutmaning kopplad till människors livsvillkor som man vill påverka genom en investering i tidiga, förebyggande insatser. Det kan handla om segregation, ojämlikhet i vården eller försämrade skolresultat.

Långsiktiga utmaningar där flera behöver dela ansvaret

– Det gäller att identifiera gapen där det ordinarie arbetet inte når hela vägen. Typiskt sett handlar det om tvärsektoriella frågor där det är flera huvudmän eller verksamheter som behöver dela på ansvaret. Många av utmaningarna är svåra att hantera inom kortsiktiga ettårsbudgetar och politiska mandatperioder, förklarar Beatrice Amsenius, innovations- och processledare som arbetar med Social & Health Impact Center (SHIC) vid RISE. 

Hon ger ett konkret exempel på ett sådant gap – personer med psykiatriska funktionsnedsättningar som står utanför arbetsmarknaden. Det finns vetenskaplig evidens för att den här gruppen behöver ett arbete där stöd kan byggas runt arbetsplatsen, snarare än att gå igenom olika rehabiliteringsinsatser som är det gängse tillvägagångssättet i dag. 

– Tänker man ur vårdens perspektiv ser de inte på arbete som en behandlingsinsats. Och Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan tycker att den här gruppen är för sjuk för att ha ett arbete. Konsekvensen blir att människor med psykiatriska funktionsnedsättningar hamnar mellan stolarna, för att ingen av de berörda samhällsaktörerna ser att de kan ta ett helhetsansvar för individens situation, säger Beatrice Amsenius. 

Kräver särskilda finansieringsformer

Det finns flera olika finansieringsmodeller för att möjliggöra satsningar som sträcker sig över förvaltningsgränser och budgetår. Utfallsanpassad lånefinansiering är en sådan. Modellen erbjuds bland annat av Kommuninvest, kreditmarknadsbolaget som ägs av kommuner och regioner.

– Lån för Social Hållbarhet är utformat för att främja kommunernas arbete med social hållbarhet. Vi lägger extra fokus på effektutvärdering och uppföljning. Målet är att hjälpa kommunerna att arbeta mer systematiskt och långsiktigt med social hållbarhet, säger Björn Bergstrand, hållbarhetschef på Kommuninvest.

Det finns två investeringstyper som kan beviljas den här formen av finansiering. Det ena är en fysisk investering som kopplas till en social insats. Det andra är när den fysiska investeringen i sig utgör den sociala insatsen. Det kan till exempel handla om att installera mer och bättre belysning i ett socialt utsatt bostadsområde, vilket enligt forskning ökar tryggheten.

– Våra lån för social hållbarhet kan ses som en pusselbit i ett systemskifte som handlar om att jobba mycket mer utfallsfokuserat i den offentliga sektorn. Där större vikt läggs vid faktisk förändring för specifika målgrupper, snarare än på vad som gjorts, och med fokus på uppföljning och utvärdering. Det samspelar väl med den utveckling som sker på andra håll, till exempel i form av sociala utfallskontrakt, säger Björn Bergstrand.

Sociala utfallskontrakt och vikten av en intermediär

Ett socialt utfallskontrakt är en annan finansieringsmodell för sociala investeringar. Enkelt uttryckt handlar det om ett avtal mellan olika parter som bestämmer sig för att jobba tillsammans för att adressera en samhällsutmaning. Ofta ingår parter från både privat och offentlig sektor. Tillsammans definieras vilka utfall som man vill jobba för, vilken typ av insatser som kan antas ha effekt och hur arbetet ska följas upp och mätas. Ersättningen för arbetet binds upp mot uppnådda mål.

– För att få ett bra utfall ska alla parter vinna, och om utfallet inte blir som önskat ska alla parter känna att de förlorat. Tanken är att få till en riskdelning mellan aktörerna, och att det ska vara en förändringsdrivande mekanism. Ibland pratar vi om att surra alla runt masten. Det ska inte vara så lätt att hoppa av bara för att det blir lite jobbigt eller för att det kommer ett annat politiskt uppdrag, förklarar Beatrice Amsenius. 

I den här typen av samarbeten, och rent generellt i arbetet med tvärsektoriella frågor, behövs det en oberoende aktör som kan förstå aktörernas olika språk. 

– Intermediärens roll är att förstå hur det här hänger ihop och skapa en gemensam bild. Det handlar om processledning, men också om att vara en aktiv part som tar fram förslag: “Så här skulle vi kunna beskriva målgruppen, de här utfallen skulle vi kunna mäta och så här kan vi finansiera vårt arbete”, förklarar Beatrice Amsenius. 

”En viktig pilot att dra lärdomar från”

Just den rollen hade RISE i ett socialt utfallskontrakt i Stockholmsförorterna Hässelby och Vällingby. Här såg Stockholms stad och socialtjänsten för barn och unga i Hässelby-Vällingby ett behov av att utveckla insatserna för barn och unga med risk för missbruk och kriminalitet. 

– Det fanns en önskan om att involvera civilsamhället på ett systematiskt sätt, för att de kunde erbjuda andra typer av insatser än vad socialtjänsten kan. Staden upphandlade därför ett reserverat kontrakt, vilket innebar att bara civilsamhällsaktörer och icke-vinstdrivande aktörer kunde svara på upphandlingen. Fem aktörer med expertis inom olika typer av stöd vann, säger Beatrice Amsenius.

Utvärderingen av projektet som löpte från 2021 till 2022 visade på positiva indikationer, bland annat att civilsamhällsaktörerna hade lättare att nå fram till målgruppen än tidigare. Man kunde också se en större vilja hos målgruppen att tacka ja till insatser. Socialsekreterare och civilsamhällsaktörerna såg nyttor i samarbetet som skapades, där man satt ner vid samma bord för att problemlösa kring enskilda fall. 

– Det här var en pilot som alla inblandade aktörer drar lärdomar av. Det är en viktig nyckel för alla typer av sociala investeringar, att det finns en ambition att lära sig och skala upp det man gör, så att det inte stannar vid ett projekt, konstaterar Beatrice Amsenius.