Förmågan att hantera kriser, osäkerhet och snabba förändringar sitter sällan i dokumenten eller i systemen, utan i hur människor agerar när något oväntat händer. Det är i dessa beteenden som organisationens verkliga motståndskraft visar sig.
När vi pratar om motståndskraft i organisationer handlar samtalet ofta om teknik, säkerhet, redundans, backup, kontinuitetsplaner och system. Det är viktiga delar, men jag tror att vi ofta underskattar kulturens värde, dvs säkerhetskulturen. Det handlar om människor tar ansvar eller väntar på instruktioner, om de samarbetar eller skyddar sina egna delar, om de vågar fatta beslut eller blir passiva, om de delar information eller håller den för sig själva.
Kultur är i hög grad en del av organisationens försvarsförmåga. En organisation med hög tillit, tydlig riktning, vana att samarbeta och ett ledarskap som delegerar ansvar kommer nästan alltid att hantera en kris bättre än en organisation med låg tillit, stark detaljstyrning och otydliga mandat, även om den senare har bättre planer och mer avancerade system.
När man tittar på organisationer och samhällen som har hanterat kriser väl återkommer ofta samma mönster. Beslut fattas nära händelsen, ansvar är delegerat, människor förstår varför de gör det de gör, kommunikationen är tät och relativt transparent och det finns en stark känsla av gemensamt uppdrag. Det handlar alltså minst lika mycket om kultur och ledarskap som om struktur och teknik.
Det gör också att motståndskraft inte byggs när krisen kommer. Den byggs i vardagen, i hur vi leder möten, hur vi fattar beslut, hur vi hanterar misstag, hur vi samarbetar mellan enheter och hur mycket ansvar människor faktiskt får ta i sitt dagliga arbete. Organisationer som i vardagen präglas av rädsla för att göra fel, av starka stuprör och av att beslut alltid ska tas högt upp kommer att ha mycket svårt att plötsligt bli snabba, flexibla och handlingskraftiga i en kris. Kulturen syns inte i tjusiga powerpoint-dokument eller på HR-avdelningen. Den är hela organisationens förmåga.
Som chef tror jag därför att en av våra viktigaste uppgifter inte bara är att leverera verksamhet och genomföra förändringar, utan att bygga en kultur där människor tar ansvar, delar information, hjälper varandra och förstår helheten. Det är inte alltid det som syns i budget eller verksamhetsplan, men det är ofta det som avgör hur organisationen fungerar när den verkligen prövas.
Vi pratar ibland om teknik som en del av vårt försvar, om cybersäkerhet, robust infrastruktur och redundanta system. Jag tror att vi behöver prata lika mycket om kultur som en del av vårt försvar. Kultur är inte bara hur vi har det på jobbet. Kultur är hur vi beter oss när det verkligen gäller. Och det är i slutändan människor, inte system, som får organisationer och samhällen att fungera i svåra lägen. Frågan att ställa sig är ofta hur och var blir er kultur synlig idag? Hur hanterade ni den där konflikten och vad säger det om er kultur? Vilka lyfter ni fram och upp, och vad säger det om er kultur? Vågar ni utmana hur ni hanterar mötet mellan medarbetare och hur ni reagerar när något är fel? Här ligger mycket av svaren kring er kultur och samtalet om det kan lära er nya saker om er själva. Våga vara nyfiken på det för att bygga mer resilienta organisationer och starkare motståndskraft den dag ni står inför riktigt tuffa utmaningar.