Vår digitala infrastruktur tillhör inte oss – och det har blivit ett säkerhetsproblem

Amazon, Microsoft och Google står för omkring 70 procent av den europeiska molninfrastrukturmarknaden. Europeiska leverantörer ligger sammantaget runt 15 procent. Därför har regeringen beslutat om Sveriges första molnpolicy för offentlig förvaltning, med fokus på digitalt självbestämmande och minskad inlåsning. 

Digital infrastruktur till hela samhällen byggd av ett fåtal aktörer 

– Vi har byggt digital infrastruktur till hela samhällen ovanpå ett fåtal utländska plattformar när det kändes riskfritt. Nu lever vi i ett annat säkerhetsläge. När länder börjar använda teknik som påtryckningsmedel för att få igenom sina intressen dras vår digitala infrastruktur in i konflikten, säger Stefan Wendin och pekar på att amerikanska myndigheter kan begära ut data från leverantörer under amerikansk jurisdiktion även när informationen lagras i Europa.  

Samtidigt visar EU:s cybersäkerhetsbyrå ENISA:s hotbild på nära 4 900 analyserade incidenter i Europa under juli 2024 till juni 2025, där offentlig förvaltning var särskilt utsatt. 

Och ovanpå detta skärps vår egna lagstiftning. Cybersäkerhetslagen, implementeringen av EU:s datasäkerhetsdirekt NIS2 i svensk rätt, trädde i kraft den 15 januari 2026.  

– Allt från journalsystem till kommunala e-tjänster och betalsystem vilar på plattformar vi varken äger eller styr. Frågan är om skolan, äldreomsorgen och fastighetsbolaget kan fortsätta leverera om åtkomsten plötsligt försvinner? 

Digitalt självbestämmande handlar inte om protektionism, menar han, utan om att korrigera något vi redan styr över: hur offentlig sektor upphandlar. Offentlig sektor kan kräva öppna standarder, öppen källkod där det är rimligt, datalagring inom EU, interoperabilitet och verklig exit-möjlighet. Det ger svenska och europeiska aktörer en rättvis chans och minskar inlåsningen.

Sköld och motor på samma gång 

– Den som bygger egen kapacitet inom datacenter, beräkning och AI-infrastruktur bygger inte bara en sköld, utan också en motor. Kontroll över infrastrukturen är förutsättningen för att kunna bygga något eget ovanpå den, säger han. 

Det ekonomiska problemet är att värdet i dag ofta förädlas utanför Europa. När data, kapital och kundrelationer samlas hos utländska plattformar får europeiska bolag svårare att nå skala. Samma logik gäller energi. AI-träning och gigafabriker kräver inte bara el, utan planerbar effekt dygnet runt. Där har Norden ett ovanligt starkt kort genom vattenkraft och kärnkraft. 

– Risken är att vi säljer råvaran billigt och köper tillbaka den som förädlad beräkningskapacitet. Binder vi upp stora delar av fossilfri, planerbar effekt hos utländska molnjättar riskerar vi att finansiera den infrastruktur vi sedan själva måste köpa tillbaka. Det är inte fattigdom som hotar, utan allvarligt beroende, säger Stefan Wendin. 

Hans slutsats är att Sverige inte ska stänga dörren för utländska investeringar, men behandla fossilfri, planerbar el som en strategisk resurs. Större upplåtelser av svensk effekt till AI-infrastruktur bör ge Sverige del i det förädlade värdet: ägarandelar, reserverad beräkningskapacitet eller kapacitet för universitet, företag och samhällskritiska funktioner. 

Vad måste göras först? 

– Börja med förståelsen. Det handlar inte om att rita en karta, utan om att förstå vad vi faktiskt är beroende av. Man kan inte skydda det man inte förstår. Men förståelsen får inte bli en förevändning för att skjuta upp beslut. Tiden för fleråriga utredningar är sedan länge förbi, säger han. 

Därefter kommer datalagring och beräkningskapacitet för samhällskritiska tjänster. Nästa akuta lager är AI-modellerna och kompetensen att bygga dem. Den långsiktiga kapaciteten – gigafabriker, halvledare och kvantsäker kommunikation – måste byggas parallellt. 

Att modellagret är akut blev tydligt den i juni 2026, när Anthropic efter ett amerikanskt exportkontrolldirektiv uppgav att bolaget behövde stänga av sina mest avancerade modeller Fable 5 och Mythos 5 för alla kunder. Händelsen visar, enligt Stefan Wendin, att tillgång till ledande modeller inte kan behandlas som en vanlig marknadsfråga. 

– Tillgången till de mest kapabla modellerna kan stängas över en natt, av skäl vi varken kontrollerar eller får insyn i. Då handlar det om vem som får fortsätta arbeta över huvud taget, säger han. 

En annan risk är ojämlikhet. Organisationers produktivitet och handlingsförmåga kan i praktiken avgöras av vilken modell de har tillgång till. Därför måste kompetensen att bygga modeller spridas snabbt, inte låsas in hos ett fåtal aktörer. 

Kapitalet rör sig redan. EU:s InvestAI ska mobilisera omkring 200 miljarder euro till AI, varav 20 miljarder euro till AI-gigafabriker. Men Stefan Wendin varnar för att beroendet inte försvinner av sig självt om hårdvaran fortfarande bygger på icke-europeiska komponenter och om kompetensen saknas när fabrikerna står klara. 

Ingen löser det ensam 

Tre aktörer måste samverka: offentlig sektor, näringsliv och det så kallade innovationssystemet, alltså bryggan mellan akademin, de andra aktörerna och civilsamhället. Offentlig sektor har störst hävstång genom upphandling. Näringslivet behöver se suveränitet som en affärsmöjlighet, inte bara som regelbörda. Innovationssystemet, där RISE ingår, måste hålla ihop kedjan från forskning till färdig lösning. 

– Målet är handlingsfrihet: förmågan att välja, byta och fortsätta fungera även i kris. Det mest känsliga är nationellt, men skalan måste vara europeisk. Ingen enskild medlemsstat har muskler nog för gigafabriker och gemensam beräkningskraft, säger han.