Vad en EPA lär mig om transformation

Hur många rappliga bilar jag själv haft i min ungdom som bara krånglat är fler än de flesta, mycket tack vare en storebror som försåg mig med mer eller mindre fungerande bilar. Det var någon som man var tvungen att kortsluta startmotorn på med världens största skruvmejsel, och så Saaben jag körde utan koppling i ett halvår. (Ja, det går helt fint. En får bara lära sig att växla vid rätt varvtal.) Eller den lilla guldfärgade Ford fiestan som kokade när en stod stilla för länge i bilkö.Men det gör mig knappast till expert på en Volvo 740 från 1987. Det som följer är sommarkvällar och nätter som följs av frustrerade snaps från 15-åringen:

”Jag vet inte vad det är!!”

Som övergår i hoppfulla:

”Jag ska lösa det mamma!!”

Och så, till slut, glädjebeskedet:

”NU GÅR DEN!”

För att en kvart senare ramla rakt ner i källaren igen.

”Nu stannade den igen.”

Jag kan inte jättemycket om gamla bilar – utöver hur man kortsluter startmotorn på en Honda Civic eller kör en Saab 99 utan koppling – så jag är ärligt talat inte mycket till hjälp med själva mekandet. Det enda jag egentligen kan erbjuda är stöd och navigering. Vi ber om hjälp. Vi köper delar och testar. Vi googlar, frågar en AI-agent, epa-kunniga kompisar och försöker förstå. Vi har fel. Vi provar igen. Vi lär oss något nytt. Och 15-åringen och EPA-kompisarna är sammansvetsade kring en enda uppgift: att lösa utmaningen. Och mitt i allt det där ger den krånglande EPA:n mig något som är mycket viktigare än fungerande bränslepumpar:

En relation med en 15-åring som skickar hundra snaps om dagen till sin mamma. Om teorier, delar som kanske behöver bytas, saker de testat, triumfer och fullständig uppgivenhet. Jag får följa med i hans värld, på ett sätt som inte alls är självklart när ens barn är 15. Så även om jag emellanåt önskar att den där glänsande 740:n bara kunde fungera, vet jag att jag kommer sakna det här. För snart löser han förmodligen både bilen och livet utan särskilt mycket hjälp från mig. 

I mitt fall är det sista sommaren som jag behöver skjutsa mina barn på aktiviteter och sommarjobb. Mina två tonåringar har både EPA och bil runt hörnet och nästa sommar kommer att se annorlunda ut. Därför väljer jag att njuta av detta påtvingade häng kring en krånglig EPA. För jag vet att åren med barn hemma närmar sig sitt slut. Körkort, bil och jobb eller gymnasium på annan ort kan förändra min föräldraroll enormt på bara ett år.

Precis som föräldraskapet förändras hela tiden och vi vet att det en dag kommer att se helt annorlunda ut, förvandlas också vårt arbetsliv. Med den lilla skillnaden att det just nu ”går så himla fort”. Ny teknik utmanar oss och våra verksamheter ungefär som 15-åringens EPA-problem. Vi har inte alltid en aning om hur vi ska lösa dem. 

Vi behöver försöka förstå vad ny teknik, omvärld och AI kan göra för, med och emot våra verksamheter. Även när det känns övermäktigt. Även när vi både hatar och älskar det. För ungefär ett år sedan valde jag att lämna en chefsroll och börja arbeta närmare teknikutvecklingen och där saker sker på CSDI, Center for Security Design, på RISE. Jag ville på riktigt förstå vad ny teknik kan göra, lära mig mer av hantverket och förstå hur utvecklingen påverkar Sverige och våra organisationer. Eftersom jag i grunden är designer finns det nog också en ganska stark längtan i mig efter just det: att förstå tillräckligt för att kunna navigera i nya verkligheter.

Jag tror inte alls att det är dumt att röra sig mellan olika roller i en organisation. Tvärtom. Det ökar förståelsen för helheten och förmågan att navigera i den och framförallt tror jag att det gör mig bättre på att leda verksamheter framåt. Och jag vet att den insikten aldrig varit sannare än just nu. De som fattar beslut om ny teknik och dess tillämpningar är inte alltid dom som förstår teknikens utveckling, utmaning och möjligheter bäst. 

För i tider av stor transformation – om det så handlar om självständiga tonåringar som snart flyttar hemifrån, epa-krångel eller ny teknik som kullkastar förutsättningarna för vår verksamhet – kan vi inte bygga vårt ledarskap på att vi ska förstå allt, kunna allt eller förutse allt, för det kommer vi inte göra.

Det viktiga är inte att vi kan förutse nästa förändring. Det är att vi bygger organisationer, och oss själva, som snabbt kan lära om när den kommer. Vi behöver inte ens gilla allt. Tro mig, jag hatar för tillfället allt som har med en EPA:s bränslesystem att göra. Men jag har lärt mig att navigera som EPA-förälder.

Och AI kan fortfarande göra mig lite rädd när jag tänker på allt tekniken kan göra. Men jag förstår mer än jag gjorde för ett år sedan. Jag är långt ifrån någon expert och kommer sannolikt aldrig att bli det. Men jag tror att jag förstår tillräckligt för att kunna navigera i AI-landskapet, har utvecklat förmågan att veta var jag ska vända mig och framförallt en förståelse för vad det betyder för den verksamhet jag befinner mig i. Och det är just det som är en av våra viktigaste förmågor som ledare framåt.

Inte att veta vad som kommer.

Utan att kunna leda när vi ännu inte vet.