När användningen springer före samhällets förmåga

Det är siffror som visar hur snabbt en teknik kan röra sig från något vi talar om som framtid till något som redan finns mitt i vardagen, ofta utan att vi riktigt har hunnit uppfatta när förflyttningen ägde rum. (Svenskarna och internet 2026)

På många sätt är utvecklingen imponerande. Människor använder AI för att skriva, sammanfatta, översätta, programmera, söka information, förstå svåra frågor och ta sig an uppgifter som tidigare hade krävt betydligt mer tid eller särskild kompetens. Mer än åtta av tio studerande och sju av tio tjänstemän använder AI, och 56 procent av alla förvärvsarbetande uppger att de har använt AI i jobbet. Samtidigt är det bara ungefär hälften som upplever att tekniken faktiskt gör dem effektivare.

Det är kanske där rapportens mest intressanta iakttagelse finns. Inte i den snabba ökningen i sig, utan i mellanrummet mellan användning och faktisk förmåga. För det är fullt möjligt att införa en teknik utan att egentligen ha byggt förmågan att använda den väl. Det går att köpa licenser, öppna verktyg och uppmuntra till experiment utan att samtidigt ha skapat den kompetens, de arbetssätt och den styrning som krävs för att tekniken ska bidra till bättre beslut, högre kvalitet eller större värde för dem verksamheten finns till för. När användningen utvecklas snabbare än organisationen hamnar ansvaret lätt hos den enskilda medarbetaren, som förväntas avgöra vad som är lämpligt att dela, vilka svar som går att lita på, vilka risker som behöver hanteras och när ett till synes effektivt arbetssätt i själva verket skapar nya beroenden eller flyttar kostnader någon annanstans i systemet.

När varje beslut är rationellt

Mycket av den digitala utvecklingen ser ut just så. Varje enskilt beslut kan vara fullt begripligt utifrån den plats där det fattas. En medarbetare sparar tid genom att använda ett AI-verktyg, en chef vill öka produktiviteten, en organisation väljer den tjänst som är snabbast att införa och enklast att använda och en leverantör erbjuder en lösning som svarar mot en efterfrågan som redan finns.

Ändå kan summan av alla dessa rationella beslut leda till ett resultat som ingen egentligen har valt. Vi kan bygga in långsiktiga beroenden av ett fåtal globala teknikföretag, göra offentlig verksamhet beroende av infrastrukturer vi varken äger eller fullt ut kan överblicka och låta känsliga bedömningar flytta in i system vars logik är svår att granska. Samtidigt kan den kompetens som tidigare fanns i organisationen långsamt försvagas, eftersom det på kort sikt framstår som både billigare och enklare att köpa en färdig tjänst.

Jag har tidigare skrivit om detta i essän När varje beslut är rationellt och resultatet ändå blir fel, där jag undersöker hur systemfel kan växa fram utan att någon enskild aktör har fattat ett uppenbart felaktigt beslut. AI-utvecklingen gör den frågan ännu mer akut, eftersom förändringen nu sker med en hastighet som innebär att användningen kan vara etablerad långt innan organisationernas gemensamma bedömningar, regler och strukturer har hunnit komma på plats. Det innebär inte att svaret är att försöka stoppa utvecklingen, och sannolikt skulle det inte heller vara möjligt. Men det innebär att vi behöver sluta förväxla snabb användning med framgångsrik digitalisering.

Digitalisering är mer än spridning av teknik

Vi har länge talat om digitalisering som om den huvudsakliga utmaningen vore att få människor och organisationer att börja använda tekniken. I det perspektivet blir hög användning ett tecken på framgång och försiktighet något som behöver övervinnas. Men när en teknik redan används av en majoritet av befolkningen förändras frågan. Då behöver vi kunna bedöma vad användningen faktiskt leder till, vilka värden den skapar, vilka grupper som gynnas och vilka som riskerar att hamna efter, vilka nya sårbarheter som uppstår och vem som bär ansvaret när konsekvenserna inte längre ryms inom en enskild organisation.

Rapporten Svenskarna och internet, visar att åtta av tio svenskar brukar fastna i passivt scrollande och att 44 procent upplever att de mår sämre av det, medan bara två procent säger att de mår bättre. Hälften är intresserade av att ta en paus från det digitala livet. Det är en viktig påminnelse om att en digital tjänst kan vara framgångsrik mätt i användning och samtidigt skapa konsekvenser som användaren själv får försöka hantera. Tekniken kan vara enkel att börja använda, svår att lägga ifrån sig och lönsam för den som tillhandahåller den, utan att det för den skull är självklart att den bidrar till det samhälle vi vill bygga.

En mogen digitaliseringspolitik behöver därför klara av att hålla flera perspektiv samtidigt. Vi behöver ta vara på teknikens möjligheter utan att göra människors anpassningsförmåga till vår huvudsakliga riskhantering. Vi behöver skapa utrymme för innovation, men också bygga gemensam kapacitet för informationssäkerhet, juridik, upphandling, datahantering, tillgänglighet och etisk bedömning. Framför allt behöver vi kunna följa upp något mer än antalet användare och införda verktyg, eftersom den avgörande frågan är om tekniken bidrar till verksamhetens uppgift och till ett samhälle som fungerar bättre för människor.

Vem får mandat att bygga framtiden?

När tekniken rör sig in i verksamhetens kärna förändras också vilken kompetens som behövs för att leda utvecklingen. Det räcker inte att förstå vad systemen tekniskt kan göra. Vi behöver också förstå verksamheterna där de ska användas, människorna som påverkas, beroendena som skapas och de målkonflikter som inte kan lösas med ännu en teknisk funktion. Trots det organiseras digitaliseringsfrågor fortfarande ofta som om de huvudsakligen hör hemma i en IT-funktion, vid sidan av den ordinarie verksamheten och på behörigt avstånd från ledningsgruppens övriga beslut. Därmed riskerar vi att behandla frågor om ansvar, makt, arbetsmiljö, säkerhet, kompetens och samhällspåverkan som tekniska genomförandefrågor, när de i själva verket är en del av organisationens strategiska riktning.

I Vem får bygga framtiden? har jag skrivit om hur vår föreställning om teknisk kompetens påverkar vilka människor, erfarenheter och perspektiv som får status och mandat i omställningen. När förmågan att hålla ihop perspektiv, förstå beroenden och formulera problem över organisatoriska och disciplinära gränser blir allt viktigare, samtidigt som organisationerna fortsätter att belöna en betydligt smalare bild av teknisk kompetens, uppstår en besvärlig eftersläpning. Vi behöver en sorts kompetens, men fortsätter att ge mandat åt en annan.

Det är inte en sidofråga i AI-utvecklingen. Vilka vi väljer som ledare, vilka erfarenheter de bär med sig och vilka värderingar de fortplantar i organisationen kommer att få stor betydelse för hur tekniken används. Om ledarskapet främst premierar hastighet, införande och mätbar produktivitet kommer andra värden lätt att försvinna ur besluten, inte för att någon aktivt har valt bort dem, utan för att de aldrig gavs samma tyngd från början.

När marknadens riktning blir samhällets riktning

I ett uppmärksammat samtal vid Colgate University nyligen beskrev Barack Obama AI-utvecklingen på ett sätt som fångar den motsägelsefulla situation vi befinner oss i. Tekniken är enligt honom inte överhypad, även om de kommersiella löftena och AI-bolagens värderingar mycket väl kan vara det. Det är en viktig distinktion, eftersom den gör det möjligt att ta teknikens faktiska kraft på allvar utan att samtidigt behöva acceptera varje prognos, affärsmodell eller framtidsberättelse som byggs runt den.

Obama talar om hur utvecklingen accelererar när modellerna i allt större utsträckning kan bidra till sin egen fortsatta utveckling, men det mest intressanta i hans resonemang är egentligen inte bilden av en framtida superintelligens. Det är att han skiljer mellan två olika slags linjeringsproblem. Det första är det som ofta diskuteras inom AI-säkerhet, alltså risken för att tekniska system börjar agera på sätt som inte överensstämmer med människans avsikter. Det andra är mer jordnära, redan synligt och på många sätt mer politiskt: glappet mellan hur tekniken bäst skulle kunna användas för samhällets behov och de kommersiella krav som styr företagen som utvecklar den.

De företag som befinner sig längst fram i utvecklingen har tagit in enorma mängder kapital. Investerarna förväntar sig avkastning, företagen behöver skapa produkter som människor och organisationer är beredda att betala för och tekniken måste därför röra sig ut på marknaden i en takt som motiverar investeringarna. Det betyder inte att företagen leds av människor som vill samhället illa, lika lite som de enskilda organisationer som köper deras tjänster fattar uppenbart orimliga beslut. Men det betyder att riktningen för en teknik som snabbt växer in i utbildning, arbetsliv, offentlig förvaltning och människors mest privata rum i stor utsträckning formas av kommersiella incitament, trots att konsekvenserna blir gemensamma.

Obama drar slutsatsen att företagens frivilliga återhållsamhet kan vara nödvändig i ett akut läge, men att den aldrig kan ersätta en fungerande offentlig styrning. Marknaden kan inte ensam förväntas hantera riskerna med system som påverkar människors säkerhet, försörjning, tillgång till information och möjlighet att delta i samhället, på samma sätt som vi inte har överlåtit hela ansvaret för läkemedel, livsmedel eller flygsäkerhet till de företag som säljer produkterna. (Se samtalet med Barack Obama)

Här återkommer frågan om problemformuleringsprivilegiet. När samma företag som utvecklar tekniken, äger infrastrukturen och tjänar pengar på användningen också ges ett stort utrymme att beskriva riskerna och formulera vilka åtgärder som är möjliga, påverkar de inte bara marknaden utan även vår föreställning om vad problemet är. Om AI-utvecklingen främst beskrivs som en internationell kapplöpning blir snabbare utveckling den självklara lösningen. Om problemet formuleras som bristande individuell kompetens blir mer utbildning av användarna svaret. Om riskerna beskrivs som tekniska avvikelser som kan hanteras genom företagens egna säkerhetssystem lämnas de större frågorna om makt, beroenden, insyn och demokratisk kontroll utanför bilden.

I essän Vem får bygga framtiden? har jag fördjupat resonemnaget kring detta. Det handlar inte om att misstänkliggöra all teknisk utveckling eller att utgå från att företagens oro är spelad. Obama framhåller själv att han tror att de ledande AI-företagens oro är genuin. Men även en genuin oro förändrar inte den grundläggande ansvarsfördelningen. Företagen kan bidra med kunskap om tekniken och dess risker, men de kan inte ensamma få definiera vilket samhälle tekniken ska bidra till att skapa. Det är en demokratisk uppgift, och för att kunna bära den behöver samhällets institutioner både kunskap, handlingskraft och förmågan att agera i en utveckling som rör sig betydligt snabbare än våra vanliga processer för styrning och lagstiftning.

Samhällets förmåga måste hinna ikapp

Att AI-användningen ökar snabbt är därför varken entydigt goda eller dåliga nyheter. Det är ett tecken på att tekniken redan har blivit en del av samhällets vardag och att tiden för att behandla AI som ett avgränsat framtidsområde är förbi. Nu behöver vi bygga den gemensamma förmåga som gör att användningen faktiskt leder till värde. Det kräver organisationer som kan lära medan utvecklingen pågår, ledningar som förstår att digitalisering är verksamhetsstyrning och inte bara teknikanskaffning, gemensamma strukturer som gör att varje medarbetare och myndighet inte behöver lösa samma frågor på egen hand och en politik som vågar bedöma digitalisering utifrån dess konsekvenser, inte bara utifrån dess spridning.

Det kräver också att den offentliga sektorns försiktighet förstås på rätt sätt. Att offentlig verksamhet inte kan experimentera med människors uppgifter, rättigheter och tillgång till samhällsservice på samma sätt som ett privat företag testar en ny konsumenttjänst är inte ett tecken på teknikfientlighet. Det är en följd av ett annat ansvar, men om försiktigheten inte kombineras med investeringar i kompetens, gemensam infrastruktur och praktisk förmåga riskerar den att övergå i passivitet, samtidigt som utvecklingen ändå fortsätter och verksamheterna blir beroende av lösningar som har formats någon annanstans.

Den offentliga uppgiften kan därför inte reduceras till att antingen bromsa eller accelerera. Den handlar om att skapa riktning, bygga institutionell kapacitet och se till att tekniken används på ett sätt som stärker samhällets förmåga i stället för att långsamt urholka den. Det kräver ibland reglering och begränsningar, ibland investeringar och gemensamma lösningar och ibland modet att avstå från sådant som är möjligt men inte önskvärt. Framför allt kräver det en förmåga att hålla samman frågor som alltför länge har behandlats var för sig: innovation och säkerhet, effektivitet och demokratiska värden, teknisk utveckling och mänskliga behov. För när användningen springer före samhällets förmåga uppstår ett tomrum, och det tomrummet fylls inte av neutralitet. Det fylls av de aktörer som redan äger infrastrukturen, av de affärsmodeller som redan är på plats och av enskilda människors försök att själva förstå och hantera konsekvenserna.

Frågan är alltså inte längre om AI kommer att förändra samhället. Det gör den redan, mitt framför ögonen på oss och i en takt som gör att gårdagens framtidsfrågor redan har blivit dagens vardag. Frågan är om våra institutioner, organisationer och ledare hinner utveckla den förmåga som krävs för att styra förändringen mot det samhälle vi faktiskt vill ha, innan riktningen har blivit så inbyggd i våra system och vanor att den framstår som självklar.