Robert Boyer
Forskningsledare
Kontakta Robert
Foto:
Riksbyggen
Bostadsbolag, arkitekter och hållbarhetsteam står under press att minska utsläpp, använda ytor mer effektivt och stärka social hållbarhet. Boendeformer som co-living och kollektivhus kan bidra till detta, och nya åtgärder från den svenska regeringen kan göra utvecklingen av delat boende betydligt enklare.
Under det senaste decenniet har forskning visat att co-living och kollektivhus är betydligt mer attraktiva för boende än vad deras begränsade marknadsandel antyder. De tenderar också att vara avsevärt mer resurseffektiva än konventionella bostäder av liknande storlek.
Ur ett klimat- och materialperspektiv innebär delade boendeformer att man kan:
Detta är särskilt relevant i länder som Sverige, där hushållsstorleken fortsätter att minska och nästan hälften av alla hushåll består av en person. Boendeformer som gör det möjligt att bo självständigt utan att bo ensam kan avlasta flera urbana hållbarhetsutmaningar samtidigt.
Kollektivhus har funnits i norra Europa och Nordamerika i flera decennier. Det innebär vanligtvis att en grupp hushåll tillsammans utformar ett bostadsområde som kombinerar privata bostäder med generösa gemensamma inomhus- och utomhusytor. Parkering placeras i utkanten, och ett gemensamhetshus fungerar som nav för stora kök, matsal, mötesrum och trädgårdar.
Co‑living är däremot ett nyare och snabbt växande fenomen i många storstäder. Det liknar co‑working: de boende hyr mindre privata enheter som stöds av gemensamma kök, vardagsrum, arbetsytor och rekreationsutrymmen. För utvecklare möjliggör det mer effektiv ytanvändning; för de boende ger det flexibilitet, gemenskap och prisvärdhet.
Båda modellerna bygger på en blandning av privata och gemensamma utrymmen — men båda passar dåligt in i dagens regleringskategorier.
De flesta bostadssystem är uppbyggda kring ett begränsat antal tydligt definierade bostadstyper. Dessa standardiserade former — med tydliga regler för hälsa, säkerhet, ytfördelning, brandskydd och besittningsskydd — ger utvecklare förutsägbarhet. Att hålla sig inom dessa kategorier minskar risken för förseningar, överklaganden och oväntade juridiska tolkningar.
Delade boendeformer hamnar ofta i ett gränsland. Eftersom de inte passar in i traditionella bostadsdefinitioner behandlas co‑living och kollektivhus ofta som undantag snarare än legitima bostadstyper. Detta leder till:
Resultatet är en strukturell obalans: efterfrågan är hög, hållbarhetsvinsterna är tydliga, men utbudet är fortsatt lågt. En artikel från RISE, tillsammans med forskare i Nederländerna och Slovenien, argumenterar för att det är dags att börja planera mer proaktivt för delat boende. Utan politiskt och regulatoriskt ledarskap kommer co‑living och kollektivhus fortsätta vara nischfenomen trots deras potential att minska utsläpp, förbättra ekonomisk tillgänglighet och stärka sociala gemenskaper.
I januari begärde den svenska regeringen en lagrådsremiss för att utreda om co‑living kan erkännas som en egen bostadskategori — förutsatt att bostaden är fysiskt anpassad för delat boende. Detta krav skiljer ändamålsenligt utformade delade boenden från informell rumsuthyrning och adresserar långvarig osäkerhet kring hyressättning, besittningsskydd och säkerhetsstandarder.
Om förslaget antas kan det ge flera fördelar:
För bostadsbolag och hållbarhetsansvariga
För arkitekter och planerare
För kommuner och offentlig sektor
Sveriges co‑living‑förbund har välkomnat utvecklingen och följer detaljer kring hyresnivåer och anpassningskrav.
Att erkänna delat boende som en legitim, reglerad kategori är ett viktigt första steg. Det minskar osäkerhet, tydliggör spelreglerna och ger bostadsbolag och arkitekter de verktyg de behöver för att utveckla hållbara bostäder i större skala.