En ny klimat- och innovationsagenda med fokus på mänskliga behov

Gates och gårdagens dominerande logik

Bill Gates artikel “Three tough truths about climate” har fått stor uppmärksamhet. Det som gör texten intressant är att den så tydligt illustrerar den dominerande logiken i dagens klimat- och innovationsarbete och dess problem. Idag dominerar ett statiskt problem perspektiv där man bara ser alla som källor till utsläpp och utgår från att nuvarande sektorer skall fortsätta att göra samma sak som de gör idag, fast fossilfritt. Vi kallar detta den “fossilfria skrivmaskinens logik”. 

Detta är ett perspektiv där vi byter ut kol mot sol, bensinbilar mot elbilar, cement mot grön cement. Problemet är inte att dessa individuella lösningar är dåliga, utan att de förblir inlåsta i samma system som skapade problemen från början: en orättvis och resursineffektiv ekonomi utan systeminnovation.

En expanderad klimat- och innovationsagenda

Om vi expanderar vårt perspektiv och inkluderar mänskliga behov handlar klimatfrågan inte främst om att undvika utsläpp, utan om att leverera bättre liv på sätt som är globalt hållbara. Det handlar nu även om systemsubstitution snarare än produktsubstitution, ett skifte från att göra nuvarande system “mindre dåliga” till att skapa helt nya system som levererar på mänskliga behov på sätt som är globalt hållbara.

Medan Gates och många länder fortfarande fokuserar på hur teknik och kapital kan hjälpa utveckla individuella tekniker, ofta end-of-pipe och centraliserande tekniker, visar erfarenheter att den stora hävstången ligger i att accelerera innovation ekosystem och systemutveckling som levererar vad människor behöver, inte i be människor via skattepengar att “pumpa in pengar” i dyrare teknik för att stödja gamla företag.

När Kina drev ner priser på solceller och elbilar var det inte för att man betalade för dyra lösningar, utan för att man skapade ekosystem som möjliggjorde en snabb lärkurva, produktion i skala för nya stadslösningar, med export som en central del av strategin. 

Detta visar att klimatåtgärder och mänsklig blomstring inte bara kan gå hand i hand utan öppnar en ny generation av innovation, där innovationen drivs av mänskliga behov, inte bara tekniska möjligheter.

Rättvisa och inkludering som innovationsmotor

Gates gör något viktigt när han lyfter de fattigas utsatthet. Men även här behöver perspektivet breddas: att hjälpa de fattiga att “anpassa sig” till klimatkatastrofer och inte svälta är inte tillräckligt. De små summor som idag går till specifika “klimatåtgärder” är i sig inte avgörande. Det avgörande är hur hela det globala innovationssystemet omstruktureras så att mänskliga behov och global hållbarhet är det som guidar. Det betyder:

• Att mäta framgång för länder, städer, företag, och finansiella sektorn i mänskligt välbefinnande, hälsa, och kreativitet som levereras på sätt som är globalt hållbara.
• Att bygga kluster av innovation runt mänskliga behov (hälsa, mobilitet, lärande, tillhörighet, mening) istället för kring sektorer och produkter.
• Att se rättvisa och varje människas rätt att leva ett fantastiskt kreativt liv, inte som en social kostnad, utan som en förutsättning för långsiktig innovation och hållbart samhälle.
• Att etablera en positiv vision för framtiden som skapar framtidstro och en möjlighet att lyfta fram nya förebilder

Från anpassning till transformation

Gates talar mycket om “adaptation”, dvs. att åtgärder behövs för att de fattigaste inte skall lida då klimatet förändras. Den expanderade klimat- och innovationsagendan talar istället om “transformation”, att vi måste omforma våra samhällen så att både de rika och de fattiga lever inom planetära gränser men med mänsklig värdighet och mening.

Detta kräver en ny typ av innovationspolitik där varje investering prövas mot tre frågor:

1. Förbättrar detta människors möjlighet till ett gott liv, främst de som har det svårast?
2. Gör det detta på ett sätt som stärker planetens hälsa?
3. Stödjer det en framtid där alla kan leva fantastiska liv på en blomstrande planet?

När dessa tre dimensioner sammanfaller, som i exempel där innovation också skapar bättre mat, hälsa, lärande, trygghet och gemenskap, då sker verklig förändring.

Detta gör också att nya grupper och verksamheter viktiga bidrag blir tydligare. RISE har jobbat med kommuner som kan bli exportörer av hållbara lösningar som gör livet bättre för människor, som Umeås arbete med ”Seniortorget” som skulle kunna förbättra livet för mer än 10 miljoner människor och minska lika mycket utsläpp i värden som hela Sverige om det exporteras. 

RISE har också jobbat med frilufts- och sportsektorn eftersom de redan idag bidrar till hälsosamma liv som fokuserar på upplevelser och livskvalitet istället för materiell konsumtion drivet av frustration och behovs av dopaminkickar. RISE kommer under de kommande månaderna lansera initiativ som fokuserar på hälsosektorns centrala roll för att leverera en fantastisk framtid, och hur nya aktörer som innovatörer då det gäller mikromobilitet kan bidra till morgondagens samhällen där människor behov står i centrum inte bilen och överkonsumtionen. 

Behovet av att tala om klimatförändringar i sannolikheter

Ett komplicerar område, som inte får ignoreras när vi talar om klimatförändringar, är risk. Vi bör, som IPCC forskarna gör, alltid tala i termer av sannolikheter multiplicerat med effekten, vilket ger risken. Klimatsystemet är ett komplext, icke-linjärt system där små förändringar kan leda till plötsliga och oåterkalleliga skiften. 

Att då enbart tala om det “mest sannolika” scenariot som det enda relevanta är djupt vilseledande. I andra delar av samhället accepterar vi aldrig att ignorera utfall med låg sannolikhet men hög konsekvens: vi har säkerhetsbälten, brandskydd, och vi låter inte barn leka med vapen, inte för att vi förväntar oss olyckan, utan för att vi vet att utfallet kan vara katastrofalt. Klimatarbetet bör vägledas av samma logik.

Det innebär att klimatpolitiken och innovationssystemen måste bygga på riskhantering, inte optimism. Det räcker inte att planera för att undvika 1,5 °C eller 2 °C uppvärmning med 50% procent sannolikhet; vi måste också förstå vilken sannolikhet dettta scenario har för 3 °C, 4 °C eller 6 °C uppvärmning, nivåer där stora delar av dagens ekosystem och samhällsstrukturer kan kollapsa och vad vi anser vara acceptabelt för dessa katastrofer. RISE har med ledande IPCC-forskare visat hur viktigt detta perspektiv är.

Att utveckla innovation och resiliens med dessa risknivåer i åtanke handlar inte om alarmism, utan om ansvarsfull styrning i en värld av djup osäkerhet. Det ger också ett annat perspektiv på investeringar, något som kan vara bra att lyfta dessa dagar då miljarders Euros investeras för att hantera hot från Ryssland på traditionella militära sätt, men systemförändringar som skulle både ge kraftiskt minskad sårbarhet och vara globalt hållbara nästan totalt ignoreras. 

Vad ett fantastiskt liv är

Om målet är att skapa förutsättningar för att alla människor ska kunna leva fantastiska liv på en blomstrande planet, måste vi också ställa frågan vad ett fantastiskt liv egentligen är. I dag har stora delar av det globala innovationssystemet fångats av en logik som fokuserar på snabba dopaminbelöningar snarare än långsiktigt välbefinnande eftersom det enklare leder till snabba vinster. Vi har idag en situation där många hjärnor är “mentalt förorenade” på grund av en ständig ström av kortsiktiga stimuli genom sociala medier, snabbmat, snabbmode och ständig uppkoppling, tränger in i hjärnans belöningssystem.

Detta är inte bara ett folkhälsoproblem, utan ett innovationsproblem. När unga hjärnor växer upp i miljöer där fokus och djup reflektion ersätts av snabb konsumtion och artificiell stimulans, riskerar vi att förlora en av mänsklighetens mest värdefulla resurser: förmågan att drömma, skapa och samarbeta på djupet. För att hjälpa företag och städer att använda den senaste hjärnforskningen har RISE och ledande hjärnforskare tagit fram ett verktyg för att analysera hur olika åtgärder bidrar till mental förorening eller mental kreativitet. 

Precis som vi inte accepterar giftiga utsläpp i luft och vatten, måste vi börja ta den psykologiska och kulturella miljön på allvar. Våra hjärnor, och inte minst barns hjärnor, måste få en central del i innovations och klimatarbetet. 

Om vi ignorerar våra hjärnor riskerar vi att skapa en ekologiskt hållbar men tom värld: koldioxidsnål, men existentiellt fattig. Den expanderade klimat- och innovationsagendan inkluderar därför mentalt och kulturellt välbefinnande som centrala innovationsområden. Frågan är inte bara hur vi undviker klimatkatastrofer, utan hur vi frigör mänsklig potential i en tid där både hjärnor och planet är överstimulerade.

Gates förtjänar erkännande för att han försöker rikta uppmärksamhet mot dem som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Men nästa steg, för honom och för världens ledare, är att gå bortom teknisk filantropi och mot systemisk ko-kreation där fokus är “hur vi skapar ett globalt innovationssystem där alla kan blomstra.”

Om Gates ser värdet i detta perspektiv kan hans initiativ bli en del av nästa fas i klimatarbetet, en där teknik inte är ett mål, utan ett medel för ett civilisatoriskt skifte mot 8–12 miljarder människor som lever fantastiska liv, fulla av kreativitet och upplevelser, på en blomstrande planet.