Cybersäkerhet, för vem då?

Jämställdhetsmyndighetens rapport "Det gränslösa våldet" (2026:1) slår fast att sexualbrott utgör nära en tredjedel av de anmälda brotten mot flickor online, och att utsattheten blir mer sexualiserad med åldern. Det handlar inte bara om enskilda brott. Det handlar om hur digitala miljöer systematiskt kan utnyttjas för makt och exploatering — och om vem som bär den risken.

Det handlar också om demokrati. Kvinnliga politiker, journalister och forskare utsätts i högre grad för sexualiserade hot och trakasserier online. Till det kommer algoritmernas roll. Jämställdhetsminister Nina Larsson lyfte nyligen en studie publicerad i Nature där amerikanska användare på X slumpmässigt fick antingen ett algoritmiskt eller ett kronologiskt flöde under sju veckor. Resultatet var tydligt: de som fick det algoritmiska flödet blev mer politiskt konservativa, bland annat i synen på kriget i Ukraina. Det är ett konkret exempel på hur designval i digitala miljöer kan få faktiska effekter på politiska uppfattningar — och på hur de krafter som vill destabilisera demokratin vet om att utnyttja det. När människor lämnar politiken eller tystnar på grund av digitala hot krymper hela det demokratiska samtalet.

Teknisk utveckling följer ofta ett mönster. Först kommer tekniken — optimerad för funktion och prestanda. Sedan, med erfarenhet och motgångar, inser vi att det är människor som ska använda den. Då börjar det sociotekniska perspektivet ta plats: användarvänlighet, UX-design, tillgänglighetsprinciper. Människan sätts i centrum.

Den förflyttningen har påbörjats inom cybersäkerhet. EU:s cybersäkerhetslag (NIS2), som trädde i kraft i Sverige den 15 januari 2026, är ett tydligt tecken: direktivet omfattar 18 samhällssektorer och gör cybersäkerhet till en ledningsfråga. Men NIS2:s definition är också bredare än den traditionella — den inkluderar samhällelig motståndskraft och resiliens. Det innebär att skydd mot automatiserad manipulation som deepfakes, säkerhet i AI-system som interagerar med människor, och AI-baserad informationspåverkan redan ryms inom ramverket. Cybersäkerhet har med andra ord redan rört sig mot att skydda människor — inte bara system. Frågan är om praktiken hänger med.

Det juridiska stödet finns redan. EU:s Cybersecurity Act (förordning 2019/881) definierar ett cyberhot som något som kan skada eller negativt påverka nätverks- och informationssystem — men också deras användare och andra. Människor är alltså redan skyddsvärda enligt EU-rätten. Och i ett demokratiskt samhälle där inkludering är en förutsättning för legitimitet måste det också innebära alla människor — oavsett kön, ålder eller bakgrund. Ändå återspeglas det sällan i hur cybersäkerhetsarbetet bedrivs i praktiken. Det är den klyftan vi måste ta på allvar.

I perspektivet av totalförsvar och civil beredskap blir detta ännu tydligare. Ett samhälle där människor tystas, övervakas eller skräms bort från digitala rum utvecklar nya sårbarheter. Digitalt våld är därför inte bara ett jämställdhetsproblem — det är en fråga om samhällsresiliens.

Vad behöver hända nu?

Plattformarna måste ta ansvar. Reella åldersgränser, kännbara sanktioner och transparens kring algoritmer är inte önskemål — det är krav. EU:s DSA ger verktygen. Nu handlar det om vilja.

Cybersäkerhetsstrategier måste inkludera människan. Jämställdhetsforskning, socialt arbete och barnskydd hör hemma vid samma bord som IT-säkerhet och totalförsvar. Inte som ett tillägg — utan från början.

Offentlig sektor måste gå före. Myndigheter, kommuner och regioner som arbetar med cybersäkerhet behöver ställa krav på att leverantörer och system lever upp till både tekniska och mänskliga säkerhetskrav — inklusive skydd mot deepfakes, AI-grooming och informationspåverkan.

Inkludering är inte en mjuk fråga. Ett cybersäkerhetsarbete som inte skyddar alla — oavsett kön, ålder eller bakgrund — skapar blinda fläckar som motståndare redan utnyttjar.

Cybersäkerhet handlar ytterst om att skydda det som är viktigt i samhället. Och i ett demokratiskt samhälle är alla människor en del av infrastrukturen — inte bara normen.

Så nästa gång cybersäkerhet hamnar på agendan — i styrelserummet, i politiken eller i ditt eget arbete — ställ frågan: för vem? Och om svaret inte inkluderar alla, är det dags att ändra på det.

Källor

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/881 av den 17 april 2019 om Enisa (Europeiska unionens cybersäkerhetsbyrå) och om cybersäkerhetscertifiering av informations- och kommunikationsteknik (cybersäkerhetsakten). eur-lex.europa.eu

Jämställdhetsmyndigheten (2026). Det gränslösa våldet (Rapport 2026:1).

Myndigheten för civilt försvar/MSB (2026). Cybersäkerhetslagen (2025:1506) och cybersäkerhetsförordningen (2025:1507). Implementering av EU:s NIS2-direktiv i Sverige, trädde i kraft 15 januari 2026. mcf.se

Jämställdhetsmyndigheten (2024). Allvarlig EU-statistik om våld. EU:s undersökning om könsbaserat våld mot kvinnor, genomförd av Eurostat, FRA och EIGE med svar från 114 023 kvinnor i EU. jamstalldhetsmyndigheten.se

Roks/Örebro universitet (2022). Kvinnors trygghet – ett jämställt samhälle fyllt av våld. Omfångsundersökning om mäns våld mot kvinnor i Sverige, 15 000 slumpmässigt utvalda kvinnor. roks.se

Regeringen (2024). Nationell strategi för cybersäkerhet. Baseras på NIS2-direktivet och innehåller tre pelare för Sveriges cybersäkerhetsarbete. regeringen.se

Huszár et al. (2026). Algorithmic amplification of political content on X. Nature. nature.com/articles/s41586-026-10098-2

Larsson, Nina (2025). Vad gör sociala medier med vår demokrati? LinkedIn-inlägg av jämställdhetsminister Nina Larsson om algoritmers påverkan på politiska uppfattningar och demokratisk motståndskraft. linkedin.com/in/ninalarsson1