Melinda From
Transformationsledare
Kontakta Melinda
Idag är det internationella mansdagen och min första reflex är förstås att vilja säga grattis till alla fina män där ute. Till alla pappor, söner, bröder, vänner, kollegor och livskamrater som på olika sätt gör livet lite bättre för oss andra.
Men jag tänker faktiskt inte göra det, av precis samma anledning som jag varje år blir irriterad när någon önskar mig grattis på internationella kvinnodagen. För även om jag förstår att det finns en välmenande tanke bakom gratulationerna så skaver de, eftersom de riskerar att förvandla dagar som handlar om att synliggöra ojämlikhet och orättvisor till något slags firande av att vi råkar tillhöra det ena eller andra könet.
På internationella kvinnodagen brukar jag tänka, grattis till vadå? Till att kvinnor fortfarande har lägre löner än män, till att kvinnor misshandlas och mördas av män som säger sig älska dem, eller till att stora delar av den medicinska forskningen historiskt har utgått från mannen som norm, med konsekvensen att vi kvinnor fortfarande riskerar att få sämre vård eftersom våra kroppar, symtom och sjukdomar inte har fått samma uppmärksamhet? Det finns naturligtvis mycket att fira när det gäller kvinnors framsteg, och vi har generationer av modiga kvinnor att tacka för de rättigheter och möjligheter vi idag tar för givna, men det är ju inte samma sak som att vi är färdiga.
Idag, på internationella mansdagen, väcks egentligen samma tanke hos mig, även om frågorna ser annorlunda ut. Grattis till vadå? Till att män står för en överväldigande majoritet av alla självmord, till att så många män saknar någon att ringa när livet rasar samman, någon som de kan vara fullständigt ärliga inför utan att behöva hålla ihop fasaden och försäkra omgivningen om att allt är bra? Eller till att vi fortfarande lever med föreställningar om manlighet som gör det svårare för män att visa rädsla, sorg och otillräcklighet, samtidigt som vi förväntar oss att de ska vara trygga, starka och kapabla att bära både sig själva och andra?
Jag tänker också på alla de män som vill vara närvarande pappor, som vill vara lika självklara i sina barns liv som mammorna, men som fortfarande möter förväntningar på föräldraskapet som ser olika ut beroende på kön. Där mammans omsorg ofta tas för given medan pappans fortfarande kan beskrivas som något extra, något nästan beundransvärt, när han tar samma ansvar. Jag undrar vad det gör med oss, med relationerna och med barnen, när vi redan från början lär oss att föräldraskap och omsorg är något som fördelas olika mellan kvinnor och män.
Det är lätt att tänka på jämställdhet som en fråga om kvinnors rättigheter, kanske för att så mycket av jämställdhetsarbetet historiskt har handlat om att kvinnor ska få tillträde till de arenor, möjligheter och maktpositioner som män redan haft. Men jämställdhet handlar ju lika mycket om att frigöra män från de föreställningar som begränsar deras liv, relationer och möjligheter att vara hela människor. För vad händer med en människa som växer upp med föreställningen att styrka är att aldrig behöva hjälp, att känslor helst ska hanteras i ensamhet och att värdet som man i stor utsträckning ligger i vad man presterar, försörjer eller förmår stå ut med?
Vad händer med oss andra när vi fortsätter att bekräfta just de föreställningarna? När vi säger till den lilla pojken att han ska vara tuff och inte gråta, när vi förväntar oss att mannen ska ta hand om det praktiska medan kvinnan förväntas hålla ihop relationerna, eller när vi på arbetsplatsen omedvetet belönar vissa beteenden som handlingskraftiga och starka medan andra betraktas som mjuka, känsliga eller mindre betydelsefulla. Det är sällan någon enskild människa som bestämt att det ska vara så, och ändå fortsätter vi tillsammans att återskapa mönstren, i våra familjer, i våra relationer, i våra organisationer och i de små vardagliga situationer där vi lär varandra vad som är normalt och förväntat.
Det handlar inte bara om att förändra strukturer och fördela makt och resurser mer rättvist, även om det naturligtvis är helt avgörande. Det handlar också om att förstå hur vi själva är en del av de strukturer vi vill förändra, hur våra förväntningar på varandra formar människors handlingsutrymme och hur mycket vi faktiskt skulle kunna vinna på att släppa taget om föreställningarna om hur kvinnor och män ska vara.
Jämställdhet är inget nollsummespel där kvinnors ökade möjligheter måste innebära att män förlorar något, eller där vi behöver väga kvinnors utsatthet mot mäns för att avgöra vem som har det värst. Tvärtom tror jag att vi har väldigt mycket att vinna på att förstå hur de här frågorna hänger samman. En man som känner sig fri att vara sårbar, som har nära relationer och som får vara en lika självklar och närvarande förälder som sin partner, har inte bara själv fått ett rikare liv. Han bidrar också till att skapa bättre förutsättningar för människorna omkring sig. Precis som en kvinna som inte förväntas bära huvudansvaret för familjens känslomässiga och praktiska omsorg får större möjlighet att forma sitt eget liv.
Dagen till ära har Region Värmland lanserat materialet ”En riktig man!”, som är tänkt att användas på arbetsplatser för att väcka samtal om mansnormer och de förväntningar som följer med dem. Jag tycker att det är riktigt, riktigt bra, inte minst för att det ger oss en möjlighet att börja prata om sådant som annars så lätt förblir osagt. För vad är egentligen en riktig man, vem har fått bestämma det och vad skulle hända om vi började ifrågasätta de föreställningar vi så länge tagit för givna?
Mitt tips idag är att testa materialet, ta med det till arbetsplatsen, ledningsgruppen eller fikabordet och våga vara lite nyfiken på vilka normer och förväntningar som finns just hos er. Inte för att peka ut någon som gör fel, utan för att tillsammans förstå hur vi kan göra annorlunda.
För till syvende och sist tjänar vi alla på jämställdhet och på att bryta de könsstereotypa mönster som begränsar oss, oavsett om vi är kvinnor, män eller hen. När vi ger varandra större utrymme att vara människor, med allt vad det innebär av styrka, sårbarhet, ansvar och behov av andra, skapar vi inte bara bättre förutsättningar för ett hållbart liv som individer. Vi bygger också ett samhälle där fler människor kan bidra med hela sin förmåga, där vi vågar be varandra om hjälp och där vår gemensamma styrka inte är beroende av att var och en av oss alltid måste vara stark. Det är just där som ett mer resilient samhälle börjar växa fram, när våra föreställningar om vad en människa kan och får vara blir större än de normer vi har ärvt.
Som alltid börjar det med dig och slutar med oss.