Äldre kvinnor med erfarenhet av könsstympning får inte glömmas bort

När vi pratar om kvinnlig könsstympning handlar samtalet ofta om att skydda flickor. Det är förstås viktigt att både förebygga och förhindra kvinnlig könsstympning. Men ett ensidigt fokus på barn och unga leder till att många äldre kvinnor, som redan lever med konsekvenserna av det som hände dem som barn, inte uppmärksammas och att deras behov aldrig möts. 

Rapporten Rätt till hälsa: Om behoven hos äldre kvinnor som lever med kvinnligkönsstympning och äldreomsorgens möjligheter att möta dem, framtagen av Jämställd Utvecklings Skåne, Existera och RISE, lyfter kvinnor mellan 65 och 85 år som lever med erfarenhet av kvinnlig könsstympning. 

Rapporten beskriver hur kvinnorna kan leva med besvär som följt dem hela livet. För en del handlar det om smärta, infektioner eller svårigheter att kissa och för andra är det de psykiska följderna som påverkar mest. Det kan handla om oro, skam, rädsla och svåra minnen. Men också om att känna sig annorlunda, utanför eller ifrågasatt. Med åren har flera vant sig vid både värk, skam och ifrågasättanden och tror inte att de kan få hjälp.

Med ökad ålder kan även vardagliga behov göra livet för de här kvinnorna mer utmanande. Den som behöver hemtjänst kan behöva hjälp med sådant som tidigare varit mycket privat, som att tvätta underlivet eller byta inkontinensskydd. För någon som bär på erfarenheter av könsstympning kan det kännas mycket utlämnande.

Därför spelar bemötandet från hemtjänsten stor roll. Kvinnorna i rapporten beskriver hur personalens tonfall, blickar och frågor kan avgöra om de vågar ta emot hjälp eller inte. Ett lugnt samtal, tydliga förklaringar och möjligheten att säga nej eller ta en paus kan göra stor skillnad. Många önskar också att samma personal kommer regelbundet eftersom det är lättare att prata om känsliga frågor med någon man känner igen och som man har lärt sig att man kan lita på.

Samtidigt visar rapporten att många inom äldreomsorgen saknar kunskap om kvinnlig könsstympning. Personal vill ofta göra rätt, men vet inte alltid hur de ska fråga, vart de ska vända sig eller vilket stöd som finns, vaken för dem själva som profession eller för kvinnorna de tar hand om. Då riskerar stödet kvinnorna får att bli helt slumpartat. Vilken kommun kvinnan bor i eller vilken medarbetare hon råkar möta blir då helt avgörande.

Det behöver förändras. Äldreomsorgens personal behöver och förtjänar utbildning, begripliga rutiner och tydliga kontaktvägar till vård och samtalsstöd. Det behövs också bättre samarbete mellan kommuner, vårdcentraler, specialistmottagningar och organisationer som ger stöd till kvinnorna.

Framför allt behöver samhället sluta förvänta sig att kvinnan själv ska bära hela ansvaret för att berätta, förklara och hitta rätt hjälp. Att ha utsatts för könsstympning är aldrig hennes fel. Hon ska kunna få stöd med respekt, på sina villkor och utan att känna sig ensam.

Läs och ladda ner rapporten: länk till rapporten.