Sveriges livsmedelsförsörjning har byggts för effektivitet – inte för kris. Men klimatförändringar, pandemi och geopolitisk oro har blottat hur skört systemet faktiskt är. Frågan är inte bara vad vi ska äta om det värsta inträffar, utan om vi är förberedda att hantera det.
Under decennier har vi i Sverige vant oss vid att mat bara finns. Butikshyllorna fylls på, logistiken fungerar.
Men i skuggan av krig, kriser och klimatförändringar har en annan verklighet, som visar på behovet av omställning, börjat tränga sig på.
Just in time minimerar lagerhållning och kapar kostnader
Det svenska livsmedelssystemet bygger på principen just in time – exakt det som behövs levereras, exakt när det behövs. Det minimerar lagerhållning och kapar kostnader.
Principen har dock en baksida.
– Vi har optimerat bort vår motståndskraft. Det har gjort systemen sårbara. Nu behöver vi tänka mer i termer av just in case – vad händer om resurserna inte kommer fram, om något brister, säger Charlotte Eklund-Jonsson, affärsledare på RISE med fokus på livsmedelsberedskap.
Det här är frågor som måste prioriteras – vid en större kris är mat, vatten och energi de mest centrala behoven.
Det värsta scenariot är förstås att Sverige skulle hamna i krig. Men det räcker med torka, exportförbud, sabotage eller geopolitisk oro utanför landets gränser för att systemet ska skaka.
När kriget i Ukraina bröt ut försvann plötsligt stora volymer solrosolja från marknaden, vilket tvingade svenska producenter att snabbt ändra recepturen i en rad livsmedel.
I dagsläget är vi också beroende av import av centrala insatsvaror, som fröer och konstgödsel. Om en störning skulle göra att vi står utan dessa blir det svårt att odla något alls i Sverige.
– Vi pratar ofta om självförsörjning, men det viktiga är vår försörjningskapacitet – det vill säga hur väl vi kan fortsätta producera mat, oavsett kris och störningar, säger Charlotte Eklund-Jonsson.
Det är framför allt det som livsmedelsberedskap handlar om – inte att fylla bergrum med konserver, som många först tänker. Lager kan absolut vara en del av framtidens beredskap, men då handlar det snarare om rullande lager som används och fylls på kontinuerligt.
– Det kanske inte är leverpastej som håller i 50 år som behövs, utan spannmål och andra livsmedel som kan användas både som mat och som insats i foder och förädling, säger Charlotte Eklund-Jonsson.
Vi har optimerat bort vår motståndskraft. Det har gjort systemen sårbara.
Regelverk en viktig del av beredskapen
Men beredskap kan lika gärna handla om hur vi hanterar regelverk.
Vid torkan 2018 blev foderbristen så akut att lantbrukare tilläts skörda mark i träda – ett undantag från de vanliga stödreglerna. Det visar hur flexibilitet i lagstiftning och regelverk kan bli avgörande i ett nytt beredskapsläge.
I det här nya landskapet har också kommunerna en central roll. Flera initiativ pågår ute i landet – i Linköping frystorkas mat i ett projekt där RISE är samtalspartner. På andra håll testas konservering av överbliven mat, som ett sätt att både minska svinn och bygga lager.
I sådana projekt blir livsmedelssäkerheten avgörande: maten måste gå att äta även långt senare.
Det finns även exempel som Töreboda och Gullspång, där kommunerna slutit avtal med en lokal handlare, som i sin tur har upparbetade avtal med leverantörer – för att kunna fungera som nav för livsmedelsförsörjningen vid en kris.
Kommunerna får dessutom en nyckelroll om hushållen inte längre kan laga mat själva.
– Offentliga kök, som skolor och äldreboenden, kan bli helt avgörande i ett sådant läge. Men då krävs tillagningskapacitet – inte bara beredningskök där man skär sallad. Även här behöver många tänka om, säger Charlotte Eklund-Jonsson.
Kommuner och regioner kan inspireras av varandra
RISE bidrar både med expertis och som samlande kraft. Bland annat genom sitt nätverk för kommunal beredskap, där erfarenheter utbyts, och genom Måltid Sverige – där kommuner och regioner kan inspireras av varandra och hitta samarbetsmöjligheter.
RISE fungerar också som länk mellan offentliga aktörer och näringsliv, för att matcha behov med lösningar och utveckla modeller för offentlig-privat samverkan.
Men RISE stöttar även livsmedelsindustrin mer direkt, bland annat i projekt för att återcirkulera vatten.
Sverige har länge haft gott om vatten, men grundvattennivåerna sjunker – samtidigt som dricksvatten används till att spola toaletter, rengöra golv och kyla maskiner.
– Där jobbar vi tillsammans med företag för att underlätta återanvändning av vatten, eller kanske dela med sig av det. Om du till exempel torkar mjölk blir det jättemycket vatten över som kan användas på smarta sätt, säger Charlotte Eklund-Jonsson.
Stärkt beredskap måste inte ske på bekostnad av klimatmål
Det är också ett exempel på att stärkt beredskap inte måste ske på bekostnad av klimatmål – tvärtom kan många insatser samverka.
– Jag tänker att mycket kan gå hand i hand, om vi planerar för det, säger Charlotte Eklund-Jonsson.
Ett annat konkret exempel är projektet AgroDrive, som syftar till att minska fossilberoendet i hela livsmedelskedjan – från jordbrukets maskiner till uppvärmning och tillverkning av insatsvaror som konstgödsel och balplast.
Genom att ersätta fossila bränslen med förnybara alternativ minskar beroendet av import och känsligheten för energikriser. Det stärker både klimatmålen och försörjningsberedskapen.
