Joakim Eriksson
Enhetschef
Kontakta Joakim
Året är 2035. Med morgonkaffet i handen ser jag en kvartersrobot passera och synka sin lokala modell med stadens digitala tvilling: markfukt, energiflöden, reparationer. På ytan är allt som vanligt, men under den pulserar ett tyst nät av robotar, sensorer och AI-agenter som håller staden vid liv.
Jag blev nominerad att bidra till nyhetsbrevet The State of AI by RISE, där varje nummer lyfter fram en forskares tankar kring en möjlig framtid inom sitt forskningsfält. Mitt tema är hur AI kan ta plats i den fysiska vardagen och bli en del av våra gemensamma infrastrukturer. För att göra det konkret har jag valt att beskriva ett möjligt scenario – ett nedslag i hur ett svenskt kvarter kan fungera när robotik, digitala tvillingar och distribuerad intelligens smälter in i det dagliga livet.
Resan hit, för min del, började redan 2025, när vi på RISE började experimentera med hur AI kunde få kropp och sammanhang. Candytron 4000, vår tidiga prototyp av en fysisk AI-agent som delade ut godis, byggde på en kombination av flera AI-modeller. Det blev en lekfull testbädd där vi kunde utforska hur språkmodeller, sensorer och robotik kunde samspela i praktiken. Det var små steg i början, men de öppnade för nya idéer om hur AI kan verka i den fysiska världen och gav bränsle åt skaparlusten.
År 2035 är kvartersrobotarna lika självklara som sophämtningen en gång var. De vårdar grönytor och trädgårdar, levererar mediciner, inspekterar ledningar, sorterar avfall och hjälper äldre med små vardagsuppgifter som tidigare tog kommunal personal dyrbar tid. De arbetar som en koordinerad svärm – kopplade till digitala tvillingar av våra städer, lärande genom kontinuerlig feedback och federerad inlärning.
Humanoiderna har samtidigt tagit plats i områden där mänsklig närvaro fortfarande är central: vardagsservice, lättare logistik, stöd i vårdmiljöer och utbildning. De är öppna och modulära, byggda på gemensamma europeiska standarder och utvecklade som offentliga infrastrukturer snarare än privata produkter. De tillhör inte någon techjätte eller stat, utan ägs och formas genom samarbete mellan kommuner, forskare, medborgare och små innovativa företag. Det är en utvidgning av europeisk digital suveränitet – inte bara över data, utan över själva intelligensen i vår vardag.
Vi har också lärt oss mycket längs vägen. Den första rättsliga domen kopplad till ett AI-beslut kom redan 2030 och ledde till dagens europeiska ansvarsramverk för autonoma system – ett gemensamt regelverk för transparens, återkallbarhet, säkerhet och mänsklig kontroll. I dag kan varje robot redovisa vilka antaganden den gjort, hur säker den varit, och varför den föreslog en åtgärd.
Och ändå – trots all denna tekniska transformation – känns mycket igen. Ibland fastnar en paketlevererande humanoid i ett cykelställ; kvartersroboten måste be om hjälp vid en snövall; människor skrattar, hjälper till och går vidare. Den nya tekniken har blivit en naturlig del av den mänskliga väven – synlig när vi behöver den, osynlig när vi inte gör det.
Det här är inte en framtid där maskiner ersätter oss. Det är en framtid där de samspelar med oss – där intelligensen distribueras, där tekniken är öppen, och där Sverige och Europa har visat att en mänsklig, demokratisk och hållbar AI-driven vardag är möjlig.