För att nå månen behöver vi jobba med näst intill omöjliga mål!
Det påstås att målsättningen om klimatneutralitet till 2030 är näst intill omöjlig. Med det sa man också om att ta en människa till månen. Och det omöjliga blev faktiskt möjligt. Näst intill omöjliga mål kräver det bästa av dig och mig, och framför allt en gemensam kraftsamling.
Om Sverige ska bli klimatneutralt senast 2045 behövs städer som är föregångare, som utforskar och utvecklar hur vi kan skapa klimatneutrala platser och system. Det är heller inte så dumt att vara föregångare inom klimatneutralitet, för på köpet kommer mervinster som starkare konkurrenskraft och högre livskvalitet. Dessutom, att inte göra någonting alls nu kommer att kosta oss.
Sedan 2019 kraftsamlar Sverige för missionen om Klimatneutrala städer 2030 med ett gott liv för alla inom planetens gränser. På nära håll följer jag de 48 svenska städer som är föregångare i arbetet inom ramen för det strategiska innovationsprogrammet Viable Cities. Det jag ser är hur städer i Sverige och Europa möter klimatutmaningen – i praktiken. Deras gemensamma arbete handlar om att skala enskilda insatser och lösningar till systemförändring, där de delar både framgångar och misstag mellan varandra. Att förändra hur vi tänker är lika viktigt som det vi gör. Vi behöver utveckla förmågan att hantera komplexa problem och skapa hållbar stadsutveckling på riktigt. De arbetssätt och förmågor som utvecklas för att skapa en snabbare klimatomställning är dessutom viktiga för att öka samhällets motståndskraft i en värld präglad av kriser.
För att skapa en snabbare och mer effektiv omställning till hållbara städer behöver städer och aktörer stärka sin samverkan och sitt gemensamma lärande. När det händer sänks trösklarna till att sprida fungerande arbetssätt och lösningar till varandra, och klimatomställningen ökar farten. Mellan 2030-städerna är trösklarna för att glo och sno extremt låga. Det är hoppfullt att se kraften som släpps fri när städer delar med sig av hur Uppsala kapar effekttoppar i storkök, hur Karlstad arbetar med cirkulära gallerior och hur Linköping jobbar med gröna resplaner. Exempelvis har arbetet med kapade effekttoppar i storkök spridits till mer än 15 kommuner på något år. Det värmer mitt hjärta, men det värmer inte planeten.
Arbetet med komplexa utmaningar inom exempelvis klimatomställning, energiförsörjning, klimatanpassning och mobilitet kräver portföljer av insatser och lösningar som skapar multipla nyttor. Det är hoppfullt att se hur svenska städer bygger kapaciteten för lärande mellan projekt, mellan förvaltningar och med varandra för att möta detta. Det är också intressant hur allt fler i detta arbete ser synergier och kopplar samman klimatomställning, klimatanpassning och beredskap för en effektiv samhällsplanering och resilient stadsbyggnad. Det handlar exempelvis om hur delandeekonomi skapar resiliens i ekonomisk kris eller hur lokal medborgarinvolvering skapar resiliens i en social kris.
Så de som säger att målet inte kan nås, de har inte träffat “våra” svenska städer!
Denna blogg är även publicerad som ledare i tidskriften Stadsbyggnad som ges ut av Föreningen Sveriges Stadsbyggare.
Published: 2025-09-17
