Är kemisk återvinning nyckeln till en cirkulär textilvärdekedja?

Kemisk återvinning lyfts fram som en möjlig lösning för att minska beroendet av fossila råvaror och samtidigt hantera komplexa textil- och plastavfall. Men hur långt har utvecklingen kommit, och hur väl är tekniken integrerad i industrin?

För att få en aktuell bild arrangerade RISE ett webbinarium om kemisk återvinning inom textilindustrin. Moderator var Anna Edsberger, forskare vid RISE, som inledde med att sätta tekniken i ett större sammanhang; som en möjlig nyckel till en mer hållbar och cirkulär värdekedja. För att visa hur tekniken används i praktiken deltog två företag som ligger i framkant: Rewin, som utvecklar processer för fiber-till-fiber-återvinning av blandat polyesteravfall, och Autoneum, som visar hur monomateriallösningar kan skapa cirkularitet inom fordonsindustrin.

Varför kemisk återvinning behövs

Textilindustrin står inför stora utmaningar när det gäller hållbarhet och resurseffektivitet. En betydande del av det textilavfall som genereras består av polyester, ofta i form av blandmaterial, färgade tyger eller produkter med insydda detaljer. Dessa är svåra att hantera med mekanisk återvinning, som kräver rena och homogena materialflöden.

Kemisk återvinning erbjuder ett alternativ. Genom att bryta ner polyester till dess ursprungliga byggstenar, så kallade monomerer, kan materialet renas och byggas upp igen till ny polyester med bibehållen kvalitet. Det innebär att även komplexa textilier kan återvinnas, sådana som annars skulle gå till förbränning eller deponi.

- Det här är inte en lösning som står ensam. Minskad klimat- och miljöpåverkan i textilindustrin kan nås genom exempelvis byte till förnybar energi i tillverknings- och beredningsprocesser eller en minimerad vattenanvändning. Men vi behöver också cirkulera material genom återvinning och där är kemisk återvinning en viktig pusselbit, säger Anna Edsberger.

Tekniken öppnar upp för ett mer cirkulärt system, där polyester kan användas om och om igen utan att tappa i funktion eller kvalitet. Det är en möjlighet att minska beroendet av fossila råvaror, samtidigt som avfallsvolymerna minskar.

Kostnad och miljöpåverkan av kemisk återvinning

Kemisk återvinning är tekniskt avancerad och erbjuder hög materialkvalitet men processen är förknippad med utmaningar. Kostnaden är i dagsläget högre än för mekanisk återvinning på grund av energiåtgång, kemikaliehantering och omfattande reningssteg. Uppskalning och investeringar i anläggningar kräver dessutom stora resurser vilket gör att tekniken ännu inte är fullt kommersiellt etablerad i Europa.

Samtidigt finns tydliga miljömässiga vinster. Genom att återvinna polyester till monomerer minskar behovet av nyproduktion från fossila råvaror, vilket kan ge stora utsläppsbesparingar. Tekniken möjliggör också hantering av textilier som annars skulle gå till förbränning, en process som både ger koldioxidutsläpp och innebär förlorat materialvärde.

Hur kostnadseffektiv och klimatmässigt hållbar kemisk återvinning blir beror på flera faktorer: tillgång på insamlade textilier, processens energieffektivitet och hur väl tekniken integreras i befintliga värdekedjor. Därför är det nödvändigt att utvärdera både ekonomiska och miljömässiga aspekter parallellt med teknikens utveckling.

Tekniken bakom återvunnen polyester

Bakom begreppet kemisk återvinning döljer sig flera avancerade tekniker, var och en med potential att förändra hur vi ser på textilavfall. För att förstå vad kemisk återvinning faktiskt innebär, behöver vi titta närmare på de metoder som används för att bryta ner polyester till sina beståndsdelar.

Kemisk återvinning bygger på en process som kallas solvolys, där en vätska, ofta i kombination med katalysatorer, används för att bryta ner polymerkedjorna på ett kontrollerat sätt. Resultatet blir monomerer som kan polymeriseras till ny polyester med samma egenskaper som jungfruligt material.

Beroende på vilka kemikalier och förhållanden som används finns flera etablerade metoder för att genomföra solvolys i praktiken:

Glykolys

Den vanligaste metoden. PET bryts ner till monomeren BHET med hjälp av glykol. Relativt enkel och lämpad för industriell skala. Vissa indikationer finns på att renheten på monomeren är något lägre än för andra tekniker.

Metanolys

PET bryts ner till monomeren DMT med metanol under högt tryck. Ger hög renhet men kräver avancerad utrustning.

Hydrolys

PET bryts ner till TPA och etylenglykol med vatten i sur eller basisk miljö. Flexibel metod med högt utbyte, men förbrukar generellt stora mängder processkemikalier.

Enzymatisk nedbrytning

Enzymer bryter ner PET selektivt. Lovande teknik med låg energiförbrukning, men fortfarande i pilotfas.

Samverkan avgörande för uppskalning

För att kemisk återvinning ska kunna bli en del av en fungerande textilvärdekedja krävs mer än teknisk utveckling. Samverkan mellan forskning, industri och offentlig sektor är avgörande, inte minst för att bygga upp infrastruktur, skapa affärsmodeller och säkerställa tillgången på insamlade textilier.

Under webbinariet lyftes exempel på hur företag arbetar med att utveckla återvinningsprocesser och designa produkter för cirkularitet. Pilotanläggningar, testbatcher och monomateriallösningar visar att tekniken är på väg ut i praktiken.

Rewin presenterade ett katalysatorbaserat angreppssätt där polyester kan återvinnas utan förbehandling, vilket kan sänka både kostnader och klimatpåverkan. Företaget planerar att starta en pilotanläggning vid årsskiftet 2025/26 för att leverera testbatcher till polymerisering och spinning.

Autoneum visade hur designval kan underlätta återvinning längre fram i värdekedjan. Genom att ersätta blandmaterial med 100 % polyester i fordonskomponenter skapas förutsättningar för både kemisk och mekanisk återvinning, samtidigt som klimatavtrycket minskar.

Tillsammans illustrerar dessa exempel hur industrin kan bidra till att förflytta tekniken från forskningsstadiet till kommersiell tillämpning.

Lagstiftning som möjliggörare

För att kemisk återvinning ska kunna skalas upp krävs också ett tydligt och förutsägbart regelverk. EU:s beslut om EPR (Extended Producer Responsibility) för textilier innebär att producenter blir ansvariga för att finansiera insamling, sortering och återvinning. Avgifterna kommer att vara eko-modulerade, d.v.s. produkter som är svåra att återvinna blir dyrare, medan mer hållbara designval premieras.

- Lagstiftningen är helt avgörande för att skapa incitament. Utan tydliga krav på insamling och sortering kommer inte återvinningen igång, oavsett teknik. Men det räcker inte med styrmedel. Vi behöver också investeringar, kompetens och långsiktiga samarbeten för att bygga upp kapaciteten, säger Anna Edsberger.

Liknande styrmedel finns redan inom plastområdet, till exempel genom EU:s plaststrategi som ställer krav på att minst 55 procent av all plastförpackning ska återvinnas till 2030. Plastindustrin står inför liknande utmaningar som textilsektorn då många plastprodukter består av blandmaterial, är färgade eller innehåller tillsatser som försvårar mekanisk återvinning. Även här kan kemisk återvinning spela en avgörande roll genom att möjliggöra nedbrytning och återanvändning av material som annars skulle gå förlorade.

Från teknik till systemförändring

Kemisk återvinning är ingen snabb lösning. Det är en teknik som kräver investeringar, innovation och samarbete över sektorsgränser. Men den är också en nödvändig komponent för att hantera de stora mängder textilavfall som inte kan återvinnas mekaniskt.

Tekniken finns, pilotprojekten är igång, och politiken börjar ge stöd. Samtidigt återstår utmaningar: lönsamhet, teknisk mognad, affärsmodeller och tillgång till insamlade textilier. För att kemisk återvinning ska bli en integrerad del av textilvärdekedjan krävs att flera aktörer, från producenter till återvinnare, drar åt samma håll.

- Vi ser en tydlig rörelse i rätt riktning, men det krävs mer än teknik. Lagstiftning, investeringar och samverkan är avgörande för att skapa en fungerande värdekedja, sammanfattar Anna Edsberger.

Kemisk återvinning har potential att förändra hur vi ser på textilavfall; från något som ska hanteras till något som kan återanvändas. Frågan är inte längre om tekniken behövs, utan hur snabbt den kan skalas upp och bli en del av ett större systemskifte.

Se webbinariet här.