Hoppa till huvudinnehåll
RISE logo
Ett samhälle utformat för hållbarhet och krisberedskap

Så kan samhället utformas för både hållbarhet och krisberedskap

Vårt framtida samhälle måste både möta hårda hållbarhetskrav och rustas för allt större krisberedskap. Det är stora utmaningar med olika fokus – och som kan verka svåra att förena. Kerstin Erikson, forskare på RISE, förklarar varför utmaningarna snarare går hand i hand.

Det är svårt att undgå att vi behöver ställa om. Vårt sätt att leva, våra samhällen och vårt sätt att vara förberedda på det oväntade. Översvämningar och sommarens skenande temperaturer i Europa har gjort klimatkrisens utmaningar alltmer uppenbara. Till 2030 måste världens utsläpp av växthusgaser halveras för att ha en chans att hålla oss på rätt sida av tvågradersmålet. Framtidens städer behöver bli hållbara och resilienta – smart rustade med gröna och blå ytor som både bidrar till biologisk mångfald, trivsel och kan dämpa effekten av klimatförändringarna.

Coranapandemin har satt nytt fokus på bristerna i vår krisberedskap. Det har också den globala ransomwareattacken i början av juli 2021 gjort, som bland annat fick Coop att stänga merparten av sina butiker. IT-attacken visade hur IT-tjänsters sårbarhet kan påverka Sveriges befolkningen i ett enda slag. 

Strategi ska säkra samhällsfunktioner

Sommaren 2021 publicerade MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, sin nya långsiktiga strategi för försörjningsberedskapen i Sverige. Där lyfter myndigheten bland annat hur vi behöver säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna genom ökad dialog och samarbete mellan myndigheter och företag.

Att både möta klimatförändringarna och rusta för en långt starkare försörjningsberedskap i kris- och krigssituationer är en stor utmaning för vårt samhällsbyggande. 

På RISE jobbar man med lösningar för den utmaning som omställningen av näringslivet och samhället går igenom. Och motsättningarna mellan att skapa ett hållbart samhälle samtidigt som man stärker krisberedskapen är betydligt mindre än man kan tro. Det konstaterar Kerstin Eriksson, forskare på RISE som under snart 20 år har studerat kriser och krishantering. 

– Om man inte planerar för det ena så planerar man automatiskt heller inte för det andra. Det måste gå hand i hand. Klimatanpassningsarbetet är i min värld både ett miljöarbete och ett krisarbete. Ett samhälle som inte är hållbart driver också på klimatförändringar och i förlängningen oönskade händelser.  

Ska man bygga förmåga för framtiden så behöver man se på landets olika förutsättningar

Utan samverkan hämmas utvecklingen

Nyckeln är i stället samverkan. Och där finns en risk, konstaterar Kerstin Eriksson. Att inte hitta samarbetsvägar mellan dem som ansvarar för de olika områdena riskerar att hämma den viktiga utvecklingen. 

– Den motsättning som kan finnas är om man inte samverkar. Att man på en kommun till exempel har några som jobbar med miljöfrågor och andra som jobbar med kris och beredskap. Motsättningen ligger inte i vad de ska göra men sektoriseringen i samhället kan ändå göra att man inte går framåt, säger hon. 

Kompetens krävs

Det handlar också om att ha rätt kunskap och kompetens för att kunna identifiera möjliga samarbeten som krävs i en krissituation. Med sin nära relation till både offentlig sektor och näringslivet har RISE både bredden och det nätverk som ofta är avgörande för att förstå varandra. Det gör stegen mellan till exempel enskilda företag och myndigheter betydligt mindre när samhället behöver hantera en kris tillsammans.

Men att ha en förberedd befolkning, oavsett om det handlar om klimatutvecklingen, kriser eller yttre hot, har handlar i grunden ofta i liknande mål. Att vara självförsörjande på el gynnar till exempel både klimatarbetet och skapar ett oberoende som vi har nytta av vid kriser. 

– Det är också svårare att slå ut ett system som är mer lokalt. Hade alla solceller på taket så skulle vi åtminstone i teorin kunna använda det vid en kris. Och att minska utsläppen genom en omställning till ett hållbart transportsystem är ju också bra ur en krishanteringssynpunkt då klimatförändringarna leder till ökade extrema väderhändelser, säger Kerstin Eriksson. 

Hur ska pengar och resurser fördelas?

Kerstin Eriksson bedömer att övergripande går arbete med hållbarhet och krisberedskap hand i hand men att skillnaderna i så fall snarare handlar om detaljer.  

– Där kan det finnas motsättningar. Att vi under en pandemi till exempel åker i egen bil i stället för kommunalt för att inte smitta varandra kan ju till exempel motverka hållbarhetsmål. Men i det stora vill vi nå samma saker. 

Motsättningarna handlar i så fall snarare om resurser. Både när det gäller hur vi prioriterar utifrån regionernas helt olika behov – och hur pengar ska fördelas mellan hållbarhet och totalförsvarets behov. 

– Vem ska till exempel betala en skyddsvall i en kommun med hög risk för översvämning? Är det medborgarna, kommunen eller ska staten gå in? Och vad betyder det för små kommuner som inte har problem med översvämningar – ska de vara med och betala när de kanske har andra problem som är viktigare. Ska man bygga förmåga för framtiden så behöver man se på landets olika förutsättningar, säger Kerstin Eriksson och fortsätter: 

– Frågan är vad man ska satsa på om man inte kan satsa på allt. Om man tittar på krisberedskap handlar det om att göra en mer generell planering. Det kanske inte går att göra specifika planeringar eftersom vi varken vet vilka alla möjliga faror är eller av ekonomiska skäl.

Publicerad: 2021-09-22

Kontaktperson

Kerstin Eriksson

Forskare

Läs mer om Kerstin

Kontakta Kerstin
CAPTCHA This question is for testing whether or not you are a human visitor and to prevent automated spam submissions.

* Obligatoriskt Genom att skicka in formuläret behandlar RISE dina personuppgifter.