Vad fungerar och vem betalar?

I dag är många länder helt beroende av kol, olja och gas för transporter, industri-, el- och värmeproduktion. För att nå de utsläppsminskningar som krävs för att vi ska kunna uppnå de klimatmål som satts upp i Parisavtalet, behövs nya tekniker som kan tillgodose samhällets behov av el, värme, transport, etc., utan att släppa ut växthusgaser. Lyckligtvis existerar redan en stor mängd sådana tekniker och de växer snabbt.

En av de stora utmaningarna för nya tekniker, har varit att de kostar för mycket. Historiskt har det varit mycket dyrare att producera el från solceller än från kol och det har varit billigare att köpa en bensinbil än en elbil, etc. En avgörande komponent i tillväxten av tekniker som solceller, vindkraft och elbilar har därför varit att göra dem mer ekonomiskt attraktiva. Detta har skett i ett stort antal länder genom olika typer av ekonomiska subventioner. Några av de vanligaste typerna av subventioner är inmatningstariffer, också kända som ”feed-in” tariffer, gröna elcertifikat, som vi har i Sverige, investeringsstöd samt skattelättnader, till exempel vid köp av elbilar. Ekonomiska subventioner har haft en avgörande inverkan på tillväxten av nya tekniker, men de har inte varit utan kontroverser. En vanlig kritik är att subventioner är för kostsamma och att subventionerna främst hamnar hos höginkomsttagare. Det finns dock olika modeller för hur subventioner för nya tekniker kan finansieras. Subventionerna kan bygga på marknads-baserade instrument, liksom de gröna elcertifikaten i Sverige, där kostnaden i slutändan hamnar hos elkonsumenter, men de kan också finansieras direkt ur statskassan eller via specifika klimat-fonder.

För att subventioner ska vara försvarbara och accepteras i samhället är det dock viktigt att de leder till en positiv förändring, exempelvis att nya tekniker växer, och att kostnaderna och fördelarna som dom medför fördelas rättvist.

Målet med det här projektet är att studera effektiviteten och fördelningseffekterna av olika typer av ekonomiska subventioner som ges till nya tekniker med potential för att minska utsläppen av växthusgaser. Eftersom det är troligt att subventioner även fortsättningsvis kommer spela en viktig roll i att introducera nya tekniker är det viktigt att dom utformas på bästa möjliga sätt. Syftet med projektet är att använda en stor mängd historiska data från befintliga styrmedelsprogram där subventioner används inom länder i EU, för att se vilka typer av subventioner som har fungerat väl, respektive mindre väl, samt vilka grupper i samhället som varit ”vinnare” respektive ”förlorare”.

Resultaten kommer att användas för att utvärdera hur framtida ekonomiska subventioner inom energisektorn kan utformas, finansieras och så småningom fasas ut, för att vara effektiva i att minska utsläppen samtidigt som de är ekonomiskt rättvisa och accepterade i samhället. Detta kan baseras på att subventioner som har fungerat bra tidigare lyfts fram, men kan också innebära att förslag på nya utformningar av subventioner läggs fram, baserat på resultat från projektet.